En rosa dröm

Mina första minnen av färgen rosa är då jag färglade rutiga papper med tuschpennor i olika färgkombinationer. Jag levde mig in pennspetsens lilla värld och tänkte mig den som en kinesisk risodlare som odlade ris i systematiska banor över rutorna. Fram och tillbaka, fram och tillbaka… Jag minns de olika färgkombinationerna och att rosa och brunt var en av favoriterna. Ett par andra var blå och brun samt grå och brun.

I Aftonbladet kan man läsa om färgens status och föräldrars ångest över att klädindustrin tillverkar kläder efter efterfrågan. Jag anser att så länge föräldrar köper kläder med rådande färgkoder så kommer det att fortgå. Som konsument kan man påverka tillverkarna att göra det vi vill ha.  Se på stringisar till små barn, om vi inte köper dem så slutar de tillverka dem. *häpp*  Bara för att någon designer har en dålig idé så behöver vi inte förslava oss, vi kan, bör och ska tänka själva!

Det status färger innehar är ett mer komplext system än jag kan råda bot på… jag fightas med färger varje dag och trivs bäst då jag slipper välja. Det är inte bara konsthistoriskt och ekonomiskt värde jag syftar på utan också sagan/myten som ger färgen betydelser som är svåra att komma förbi. Idag har vi större valmöjlighet att välja färger, de är inte lika svåra att skapa som förr. Ekonomiskt är de i stort sett lika värda, men de fluktuerar ändå i status. Färger har dock olika värden beroende på från vilken kultur vi betraktar den. I Kina t.ex. är gul högst värderad och reserverad endast kejsaren (historiskt sett). Här hos oss heter det ju; Gult är fult.

1995 åkte jag till Helsingfors för att se en av de första Ars-utställningarna på Kiasma. Där jag släntrade runt i den giganstiska utställningen utan att gilla så mycket av det jag såg. Tills jag kom in i ett rum med ett gigantiskt bord belamrad med rosa saker. Där fanns allt från hårrullar, skålar, blommor, flaskor …ja, där fanns allt! ALLT var rosa.

- Jag dog och hamnade i himlen. Jag fick en veritabel chock och skyndade mig igenom rummet och hamnade i en återvändsgränd, ett rum med bajs som tvättades omkring i ett slutet system av tvättmaskiner och genomskinliga slangar… *uuurk*. Så jag backade ut igen till det där rummet som var så betagande. En synaptisk kokning vid blotta åsynen av bordet. Jag var som lamslagen av alla de rosa prylarna och dess komponering. Där stannade jag sedan i en timme, med tanken; Detta är konst, detta är meningen med konst.

Konstverket: The Pink Project 1995 av Portia Munson är ett av de starkaste verk jag har stött på. Den innehåller alla de ingredienser ett bra konstverk i mitt tycke ska innehålla. Den har det galna, det maniska och en enorm närvaro av konstnären i sig. Munson visar också ett gott genomförande som är av vikt, jag gillar konst som har en balans mellan idé och genomförande. 

The Pink Project visar en linje av tid och rymmer en stor passion där jag som betraktare av verket kan leva mig in i hennes maniska samlande. Det finns flera djup i verket då det går att se på den så som den är men om man ser på hennes andra verk och läser sig till hennes idéer och politiska åsikter så ger det ytterligare djup och innehåll.

The Pink Projekt av Munson (bilden) är som en högljudd protest, där det flickiga/kvinnliga ställer sig med armarna i kors och tar plats på den fina konstens arena. Hon vägrar tiga still. Verket tar plats med stor vällust och en slags självklarhet som inte var vanlig 1995 då den visades i Helsingfors. De kvinnliga konstnärerna kom med stora kliv in i konstens värld och med en avvaktane förundran var det inte en självklarhet att de/vi skulle få ta den plats vi krävde.

Trots att det har gått 13 år sedan jag såg verket tänker jag på det ganska ofta då jag står inför nya projekt. Uppmaningen är; Var inte tyst, skruva upp volymen och backa inte för en idé bara för att den är stor, inget är omöjligt. Om din idé tar tid att genomföra så är det bäst att starta NU. Hennes verk är plasticfantastic… med en frossande köttighet och sensualitet till gränsen till överdrivet sexuellt. De rosa nyanserna och upplägget gör att den befinner sig i färgspektrat närmast huden, den svällande vulvan, fittan, snippan. Den saknar dock allt det fula men ändå hår och hetta. Med den allmänna uppfostran många av oss har om att rosa är flickigt och svagt, blir den ful och om den vågar skika är den rent av vulgär - precis som små vrålande flickor. Rosa ska sitta stilla och vara tyst, inte gorma och stampa i golvet. Mina kinder matchade verket då jag lämnade museet med ett av mitt livs största konstupplevelser. Jag älskar rosa!

Taggar: ARS-95, färg, fitta, installation, Konst, Portia Munson, rosa, samla