Att ta ett beslut och strax där på stå inför nya val, aldrig sinar de. Små och stora val. Att för en stund känna att det inte behövs ett avgörande utan bara sitta stilla och lyssna på nattens ankomst och känna temperaturen sjunka en grad i taget är vilsamt och hamoniskt. En stund som gärna skulle få fortsätta i en evighet.
maj 11, 2008 kl 10:24 f m |
Den texten går rakt in i mig…
Bilden minner mig om alla stunder jag har suttit och tittat på foton på mig själv som barn och försökt se i mina ögon om jag kunde se allt som skulle komma. Så oskyldig man ser ut på dessa gamla skolfoton med hängslen och tvärklippt lugg, sårbar och ovetande om livet.
maj 11, 2008 kl 2:22 e m |
Det är i stillheten som insikterna vilar. Att göra de val man står inför kräver ibland mer mod än man tror att man har, det är dock inte ovanligt att man efteråt undrar varför man inte gjort det valet tidigare. I en vardag där antalet val man kan göra verkar öka hela tiden och antalet vägar synes oändliga, önskar jag också att jag i tillvaron blott en stund också fick möjlighet att bara existera. Min favoritbild alla kategorier för övrigt! :-)
maj 11, 2008 kl 2:44 e m |
Åsa: Känner du igen dig själv? *S* jag älskar din klänning på bilden!
Att bara vara kräver ett val…att stanna till och inte rusa iväg. Kanske är det lättast att stnna kvar i en rofylld stund om den verkligen inte åberopar uppmärksamhet…tex när man har enormt roligt med en syssla eller kanske en bra bok? Tyvärr är jag en person som har en hel myrstack i brallan!
Livsglimten; visst är det roligt att se tillbaka till svunna tider… ibland återminns man en tanke, en idé eller ett sinnestillstånd som har fäst sig kvar. Ganska skönt att inte ha livets facit i handen…låt den komma som den vill, vi har inte mycket att komma med om “ödet” vill något annat än det man hoppats på.
maj 11, 2008 kl 8:31 e m |
Kajsa kavat i grönvit klänning, jodå jag känner igen mig…Hur min mor fick för sig att röda strumpbyxor funkade till denna utstyrsel kommer aldrig att gå att förstå. Jag minns fortfarande hur fotografen sa att vi skulle sträcka på oss, men av bilden att döma var jag den enda som hörsammade detta. *s*
maj 12, 2008 kl 7:33 f m |
Urtjusigt med rött och grönt! Jag fick ju en tight popokrage den dagen och ser ut att vilja vara någon annanstans…*S* jag tycker hela det fottot är underbart…tapeterna med de blommiga blafforna är oslagbara!
maj 16, 2008 kl 1:52 e m |
Ofta måste man svar ja eller nej.
men att återuppväcka ” vet inte ” i barndommens dunkel är att få vila i sina tvivel som vuxen och inte göra någonting för en stund,,,,eller en lång stund….
maj 19, 2008 kl 2:29 e m |
Att ta ställning med ett “jag vet inte” kan ju ibland vara befriande… att man inte vet allt här i världen. Jag kan själv tycka det är skönt att inte förstå eller ens vilja förstå allt.
Men att få svaret “jag vet inte” är kanske inte lika tillfredsställande? Man blir ofta lite otålig. Men det kanske är ett tecken på att man inte har frågat för att bekräfta utan för att man verkligen vill veta och då kommer det där “jag vet inte”-svaret som en utmaning till att söka vidare…