För en tid sedan skrev jag ett inlägg om Slump och Öde, se inlägget: Räkmacka eller Bananskal?. Efter det hittade jag en bok av Jan Cederquist; Slumpen är ingen tillfällighet. Nu ska jag tycka till lite om boken.
För dem som inte vill fortsätta läsa mitt inlägg i dag kan jag med korta ord säga: Jag och Lasse Berghagen har fortfarande inte samma smak. Men det är egentligen först och främst på en punkt vi tycker olika. Han använder ordet ”jättespännande” (i sitt omdöme om boken) och det är väl där jag låter boken falla lite platt. Boken är i mitt tycke möjligen en apertif´ för den som börjar nosa i ämnet.
Boken handlar om tillfällen där slumpen är allt för bra för att vara sann. Där en dominoeffekt av händelser löper genom och sammanväver flera ofta lyckosamma händelser till en meningsfull slutknorr. Allt som händer i ditt liv har mening och syfte. Det är kanske lite väl nära affirmativt tänkande. Om du vill något tillräckligt mycket kommer det att ”slumpa” sig så att du får det du önskar eller behöver. Den positiva energin kommer att uppfylla dina behov. Min skepsism kan vid blotta tanken på detta få mjölk att ysta sig. Men det är i grunden en rätt positiv livshållning som säkert är bra men det blir lite väl klämkäckt. Men Cederquist nämner inte affirmationstanken i sin bok, vilket förvånar mig då jag kan se likheter.
Han lyckas med bravur locka mig att läsa de första kritiska 50 sidorna med både anekdoter och ett inte allt för tungt kapitel om Carl Jungs begrepp synkronicitet. Det verkade väldigt lovande till en början, men Cederquist understryker med en obekväm ödmjukhet att han egentligen inget kan och att han är en lekman. Hum, OK… killen har onekligen någon slags självförtroende eftersom han han skriver en hel bok om ämnet trots sina påstådda brister. Tyvärr avspeglas hans självkritk i texten, den är djup som en kopp örtte.
Samtidigt som att den där koppen te skulle smaka gott över långa samtal om detta ämne.
Anekdoterna löper som ett pärlband med entuastiska pärlor genom boken, en efter en, ingen hejd på vad Cederquist har upplevt! Av ungefär 50 kapitel är endast ett handfull av dem objektiva och angriper ämnet, en meningsfull slump, på ett mer intressant och seriöst sätt. Men hela tiden ringer det en klocka i bakhuvudet, varför läser jag detta? Jag borde läsa Carl Jung, Joseph Frank, David F. Peat och de andra killarna!
Cederquist skriver rätt underhållande och han nosar på områdena psykologi, filosofi, biologi och kvantfysik men jag skulle ha velat ha mer tuggmotstånd. Önskar mig mer *önskar så det knakar*. Jag ska göra ett experiment med boken. Jag placerar den som en julgranskula i skogen här utanför… Sedan kan jag se hur lång tid det tar innan den får en ny ägare. Kanske synkronicerar min handling med en person som behöver just den boken just då? :)
Boken får två paljetter av fem möjliga.
En kul grej att hänga den där! Undrar hur länge den blir kvar? Fast två paljetter av fem möjliga är ju inte mycket att hänga i granen :-)
Affirmativt tänkande, en sekulär omskrivning för den klassiska devisen ”…Gud hör bön…”
Znogge; Jag hängde upp den vid 14tiden idag och på kvällen innan jag for hem så hängden den kvar. Får se om det är regnet eller en person som tar hand om boken först. :) På insidan skrev jag ”en bok till dig”.
Caprica: …precis. Nu är jag förvisso inte så insatt i vare sig synkronicitet eller affirmativt tänkande. Men jag blir lite skeptisk på metoder som är så passiva som affirmation (alla ideologier har sina utopier och dystopier). Men jag får väl helt enkelt upplysa mig mer om sakernas tillsånd innan jag tar en deffinitiv ställning.
Hittills har jag mest träffat på människor som tror på ödet och högre makter som styr över oss. Vilket förvånar mig. Men jag ger mig inte, jag söker vidare:)
Synd att jag inte bor i närheten då hade den nog försvunnit ganska snabbt :) Kunde vara kul att läsa.
Men att önska räcker inte, inte enligt min livserfarenhet i alla fall. Man måste nog isåfall önska och handla praktiskt, samtidigt. Att försöka nå det önskade målet genom handling.
Men jag vet vad jag önskar så jag får väl prova :)
Kram
*S*…ja, det handlar nog mer om en inställning och en önskan av annat slag än att önska sig en tårta när man fyller år. Utan om en inställning om att det ”ska gå” och att tänka på det man har och inte på det man inte har. T.ex. att man man slopar alla ”inte” ur vokabuläret…
Om man googlar på ordet affirmation så år man upp ganska mycket i ämnet.
Men tillbaka till boken:
Synkronicitet… till synes slumpartade händelser som vävs in i en större mening. Till en början ville jag säga när jag läste om det att, ja, så där kan det vara! Att slumpen inte en tillfällighet.
Men jag tycker nog att många tillfällen då man hamnar i en synkront tillfälle så har man gått och tänkt på en sak, har ett behov eller vill kanske något som till och med är en vag känsla av saknad.
Jag skulle gissa att många tillfällen är efterhandskonstruktioner. Eller att man väntar in rätt tillfälle och det kan verkar mer ödesmättat än vad det egentligen är. Man tar tillfällen i akt helt enkelt.
Om jag ser på detta från ett annat perspektiv, om alla INTE händelser så ser det annorlunda ut:
Alla dessa synkrona händelser är styrda av slump (min åsikt) och kan redovisas för att de är konkreta, det händer och man kan se på händelsen både subjektivt och objektivt. Det är en sanning så att säga.
Men om man skulle ha en ”fluga på väggen” som betraktar våra rörelsemönster och tillfällen som går oss förbi så är de säkerligen många fler än de ”flax” vi upplever.
I filmens värld kan handlingen handla just om det, i berättelsen kan det som NÄSTAN händer belysas och att folk går om varandra och historien blir mer och mer invecklad. Folk kan till och med gå in i samma svängdörr utan att se varandra men om de gjorde det skulle filmen sluta lyckligt mycket tidigare…. (hänger ni med?)
Man kanske kan se dessa som en anti- synkronicitet? Ibland är personerna till och med lite fundersamma och verkar ha en vag känsla av den andre personens närvaro och filmen kan till och med visa hur personerna stannar till lite, men så skakar de av känslan. Allt för att vi ska fatta hur nära det egentligen är att de ska träffas (av en slump). Helt gastkramande!
De stunder av flax och synkronicitet är nog bara en bråkdel av allt som SKULLE kunna hända.
Undrar just hur många små slumpartade mirakel vi missar?
Slumpen måste slå oss med häpnad och vara just ovanliga för att vi ska lägga märke till dem. Cederquist har en enormt fin förmåga att lägga märke till alla sina synkrona händelser, han minns dem väl, kanske genom anteckningar? Många av dem är dock i mitt tycke lite väl ”överreklamerade”. Jag själv kommer på några synkrona händelser som jag kan dra som just anektoter vid fester och andra till fällen som inbjuder till spännade historier.
Undrar hur roligt det skulle vara att vara en person som ALLTID lyfter telefon luren och den person man skulle ringa säger hej i andra änden.. ni vet så där det kan bli om den man ringer hinner före och ingen signal hinner fram. Man vill nog inte ha flax hela tiden, jag tror att lite kaos och oordning är nyttigt :)
Mera entropi åt folket!
[...] av Jan Cederquist hittat fram till en ny läsare! Jag läste boken den 8 september och hängde upp den i skogen på en kvist. Det tog alltså nästan en hel månad innan den fick en ny ägare. Jag vet [...]