Funderingen kring plagiat hänger sig kvar som en klase fästingar…
Jag har tänkt lite på det där med att använda andra konstnärers bilder och fotografier som förlagor. Jag rippar bilder titt som tätt ur magasin. Jag älskar att stypa och vrida runt mina objekt och hitta nya budskap med bilden. Men var går gränsen för stöld?
Här är den bild jag kallar för mitt eget orignal, “Tappa greppet”. Den har jag helt enkelt inspirerats av bilden i reklambilden. Skulle fotografen ha känt igen sin bild i min? Knappast. Men det är svårt att säga var gränsen för konstnärlig självständighet går, eller hur?
september 17, 2008 kl 7:00 e m |
Snyggt blev det, men nu är du avslöjad…
Eller vi gör så här: Du blockar ner bilden kvickt från bloggen. Sedan säljer du den som din egen och delar pengarna med mig (för att jag ska hålla käft.) Därefter placerade vi stålarna på Cayman Islands och lever flott på räntorna. Vad sägs?
Maila mig lite diskret!
september 17, 2008 kl 7:02 e m |
Det här med original och plagiat är verkligen en intressant fråga att fundera på…. *klurar*
För när är man någonsin originell?
september 17, 2008 kl 7:03 e m |
Jag tror du klara dig här. Som Jan Guillou sa en gång på TV, man ska stjäla så mycket man kan av det som är bra :)
Talande bild!
september 17, 2008 kl 7:18 e m |
Garvar…jo jag skulle gärna dela med mig av räntan om det blir nåt… men jag tror att det är bäst att ha ett extraknäck vid sidan av det flådiga livet på en ö….*S*.
Inte visste jag att jag kanske har något gemensamt med Janne G…*S*
Originalitet som i raritet är exlusivt men inte alltid genialiskt. Ibland kan det väl vara så att det som ingen annan har gjort tidigare blir betraktat med oförstående ögon. Dessutom är nog det unika kanske svårare att “betygssätta” avgöra om det är bra eller dåligt om det inte finns något att förhålla det till. Den är kanske mer kontextlös och behöver därigenom mer entusiasm och överttygande krafter för att bli poppulära av massan.
Mode har då och då unika inslag som genom en mindre grupp blir snabbt poppulära och en explosiv modefluga på grund av att den har anammats av rätt typ av budbärare. Rätt tid, rätt folk och tajming.
Se på foppatofflan, var fan fick den luften ifrån? Poppis men inte speciellt genial (smakfull) i sin utformning…*S*… men fatta vad pengar den genererar.
september 17, 2008 kl 8:46 e m |
Oj så skickligt plagierat, eller tecknat faktiskt. Tackar för besök hos mig och lämnar artigt ett avtryck tillbaka.
september 18, 2008 kl 9:48 f m |
Den “stjälande ” konstnärens perspektiv kommer alltid att skilja sig från den “bestulnes”. Den förre anser sig till skillnad från den senare ha skapat nytt och båda har rätt utifrån sina upplevelser.
Själv anser jag att i stort sett allt skapande är unikt. Till och med om du målar av en annan tavla rakt upp och ner, så är det en tolkning av en verklighet. Här är verkligheten den avmålade tavlan och din upplevelse av den. (Med detta har jag däremot inte sagt något i den upphovsrättsliga frågan. Här har jag aldrig haft anledning att fundera). När det handlar om sådana konstformer, där en stöld rent tekniskt inte kräver en egen känsla eller tanke, blir det förstås annorlunda. Om du skriver av en dikt ord för ord, säger du möjligen att du gillar dikten, men inte mer.
Att konstlivet vimlar av konst som just handlar om att kommentera annan konst, är ytterligare något annat.
september 18, 2008 kl 10:48 f m |
Du har en poäng i att måleri är måleri fotografi är fotografi…
Men var drar man gränsen?
Om jag tar ett fotografi av en målning, photoshoppar den lite och trycker den med grafisk teknik på canvas (duk) och sätter en ram på den… Kan jag då hävda att jag har gjort en ny produkt utan att deklarera att det finns ett original?
Eller tvärtom, jag kopierar ett foto så den blir på pricken lika med oljefärg, kan jag då säga att den är annat än målad av mig och sälja den till en kund utan att meddela att den är kopierad? Det tycker inte jag, det är fel mot fotografen och köparen. Det är syniskt.
Även om tekniken är en annan och det ligger en massa arbete bakom, kan jag hävda att konstverket är unikt? Teknik är INTE konst, måla, fotografera, skulptera. Det är bara olika tekniker, konsten är innehållet, det som förmedlas, utrycker, konstverkets väsen.. med mera… (en helt annan diskussion).
Att kopiera en dikt ord för ord för att man vill ha den på toalettdörren är något helt annat än att kopiera den och gå till ett förlag och be dem ge ut den kan väl anses som fel?
Jämför konst med andra produkter. När man köper en vara får man ett kvitto och det är en värdehandling som visar på att det du har handlat har kostat en viss summa och det är ett reglerat avtal som har skett. Om det inte stämmer kan man göra en reklamation.
Om jag vill köpa en diskmaskin så blir jag nog glad om det verkligen är en diskmaskin i kartongen jag får hem. :) Då vill jag till och med ha precis det märket, storleken och kapaciteten den utlovade i butiken.
Samma sak med konst. Som kund vill jag veta vad det är jag handlar. Punkt slut.
Tycker någon något annat?
Alla ser men ingen vill prata om elefanten i butiken.
september 18, 2008 kl 12:00 e m |
Dina frågor är naturligtvis relevanta i varje större sammanhang (konstmoraliskt, upphovsrättsligt, ekonomiskt o.s.v.) men kring sådant redovisar jag inga åsikter. Jag uttalar mig inte heller om vad en konstnär har rätt att hävda inför andra. Jag säger bara att endast konstnären själv bestämmer om han har skapat unik konst eller inte och det gäller i alla de uppräknade exemplen ovan och när det gäller alla andra former av stöld också.
september 18, 2008 kl 1:09 e m |
…. och för att svara på din sista fråga: Nej, jag tycker inget annat.
september 18, 2008 kl 4:23 e m |
Jag har ingen aning om var gränsen går men känner att jag borde nog veta det… Många får ju inspiration från andra och lånar lite här och där. Tänker på Madonna som lånat samples från ABBA vilket inte var helt gratis. Ändå rörde det sig bara om en liten melodislinga så ja, jag vet inte… Borde väl vinnas något att hitta inom upphovsrätten.
september 18, 2008 kl 5:17 e m |
Min uppfattning är att konstnären alena ofta inte kan´”bestämma” (ta ett eget beslut) om ett konstverk är unikt. Det vore att ringakta historien.
Tyckandet är fritt, så visst kan konstnären säga vad denne behagar hemma i sin kammare. Men då konstverket lyfts ut i världen och ska ingå i ett större sammanhang ställs tyckandet under den kritiska luppen.
Ofta kan man stöta på dem som anser sig ha gjort något unikt men inte allt för sällan är konstverk inspirerad av äldre konst eller av föreställningar om vad konst är, hur det ska se ut. Det är svårt att kasta av sig historiens kappa.
Trots att det är mångt och mycket just det unika som eftersträvas av mången konstutövare är det sällsynt att så blir fallet.
Jag tycker detta ämne är intressant just av den laddning den har. Ganska ofta blir jag kritiserad för att jag kallar konst för produkter.. men vad skulle det annars vara?
Ännu en fråga jag har klurat på i ateljén idag är; hur får man upphovsrätt på ett konstverk som är ett performance? *S*… ja, det finns säkert formler för det också. Jag kanske kan återkomma om den saken vid ett senare tillfälle:)
september 18, 2008 kl 6:43 e m |
Jag använde ordet “bestämmer”. Jag borde i stället skriva “vet”. Eller kanske ännu hellre “känner”. Det är bara konstnären som kan avgöra hur han själv ser på sitt verk. Om jag printar ut din teckning och tycker att jag har skapat ett unikt konstverk så har jag det. Någon annan definition på konst kan jag inte komma på. Att det sen vore sällsynt torftigt och intetsägande som eget unikt konstverk och att varje konfrontation med en yttre verklighet är problematisk är en helt helt helt helt helt annan (och naturligtvis mycket intressantare) fråga. Det jag skrivit är konstfilosofiska självklarheter (som du ju egentligen inte alls har frågat efter).
Mitt inledande exempel är dock intressant. Som målare upplever jag ingen större skillnad i skapelseprocessen om jag målar av ett landskap eller en målning av ett landskap. Jag talar då inte om att “tekniken” eller “mödan” utan om “skapelseprocessen” så som jag upplever den i hjärnan. Resultatet vittnar i båda fallen omisskännligt om mitt konstnärstemperament. Det är mina ögon, mina känslor och min hand.
september 18, 2008 kl 7:41 e m |
…*S* jag kan bara konstatera att vi tycker diametralt olika, vi har olika ståndpunkter då det kommer till det självklara, rent filosofiskt.
Jag ser fram emot resultatet av tvisten mellan Cohen och Forsell. Det kommer kanske att bli ett prejudicerande fall. Vem som har rätt får tiden visa.
september 18, 2008 kl 9:25 e m |
Vi tycker inte alls olika. Du skriver själv att “konstnären kan säga vad den behagar hemma i sin kammare”. Jag säger precis samma sak och ingenting annat.
Att jag inte kan komma på någon annan objektiv konstdefinition än varje konstnärs egen syn på sin egen konst, betyder inte att jag själv definierar konst så. (Jag har överhuvud inget behov av att definiera konst. Jag är helt ointresserad vad det kallas, jag bara gör det).
Jag säger också att denna truism som konstdefinition är ointressant i varje annat perspektiv. Det går varken att hålla med eller inte hålla med om den. Det är ingen utsaga som kan sanningsbedömas. Det är ingen “ståndpunkt”. Jag föreslår att du glömmer allt det här.
Däremot upprepar jag:
Mitt inledande exempel är intressant. Som målare upplever jag ingen större skillnad i skapelseprocessen om jag målar av ett motiv ur verkligheten eller en målning med samma motiv. Jag talar då inte om “tekniken” eller “mödan” utan om “skapelseprocessen” så som jag upplever den i hjärnan. Resultatet vittnar i båda fallen omisskännligt om mitt konstnärstemperament. Det är mina ögon, mina känslor, mina tankar och min hand.
september 19, 2008 kl 6:01 f m |
Som sagt, vi tycker olika.
Alla konstnärer upplever dessutom säkert skapelseprocessen olika och har olika motiv (vilja, önskan) till sitt skapande i just det ögonblick hjärnan jobbar. (även om du inte säger något annat…)
Varför föreslår du att jag ska glömma detta? Jag är ju den som kom med en del frågor i inlägget.
Jag kommer naturligtvis inte att glömma detta:) det är alltid bra att diskutera ämnen även om man inte använder samma språk, definitioner eller angrepspunkter. Det är där i mötet man lär sig något.
Men jag släpper och går vidare. Diskusionen har lämnat ämnet:
Original, plagiat, kopia, cover, upphovsrätt.
Ämnet kreativaskapelseprocesser är något annat, men även det mycket intressant. Bara för att det är konstnärligt behöver det inte vara vare sig rätt eller lagligt om man ser på upphovsrätten. (för att återgå till ämnet)
Får man göra vad som helst i konstens namn?
september 19, 2008 kl 8:22 f m |
Att jag skrev att du helst skulle glömma mina filosofiska resonemang, berodde på att jag insåg att du varken förstod eller var intresserad av att förstå dem. Jag menade också att de inte alls var viktiga och framför allt att de inte hörde till ämnet. Inte många förstår mitt sätt att tänka och det behöver du inte vara ledsen för.
Hemma vid köksbordet är jag van att kunna tänka och samtala på en extremt hög abstraktionsnivå. Jag borde dock förstå att sågant inte alltid passar ute bland människorna. Eftersom du har misstolkat mig, är det jag som uttryckt mig oklart. Efter att ha analyserat vad jag skrivit och vad du svarat, anar jag när och var du tappade bort mig. Jag skrev: “Själv anser jag att i stort sett allt skapande är unikt”. Det får det att låta som en åsikt att bemöta, vilket det inte är. Jag borde istället ha skrivit: “Allt skapande är naturligtvis unikt i en ganska ointressant trivial mening”. Mitt (mycket intressanta) konkreta exempel från måleriet hade dessvärre inget med denna triviala sanning att göra och jag borde ha höjt varningsflagg och påpekat att jag i fortsättningen resonerade på en högre abstraktionsnivå, att jag helt enkelt lämnade din fråga och började skriva om något helt annat. Uttrycket “konstfilosofiska självklarheter” var olyckligt eftersom du är konstnär och har åsikter om konst. Orden “konst” och “självklarheter” fick det att låta som om jag hade en konstsyn att bemöta, eller för att använda ditt ord, en “ståndpunkt”. Jag borde i stället ha skrivit “Filosofiska trivialiteter” och betonat att det egentligen inte hade med din fråga att göra. Någon konstsyn eller ståndpunkt i någon fråga om konst har jag inte ens varit i närheten av att avslöja, varför du inte har en aning om vad jag “tycker”. Därför blir jag irriterad när du envisas med att tro det.
(Jag är dock lite nyfiken på vilken ståndpunkt du gav mig. Att den är “diametralt olika” din säger mig inget eftersom jag inte känner till den).
Att vi upplever skapandet olika är däremot kanske sant. Jag trodde att min upplevelse från måleriet var intressant eftersom den i förlängningen berör din fråga. Men när du inte känner igen dig i min upplevelse, nöjer du dig med att upprepa din trygga fras “Vi tycker olika”. En nyfiknare och öppnare läsare hade velat veta mer. Det får bli någon annanstans. En komplicerad butler blir åter en enkel butler.
september 19, 2008 kl 8:31 f m |
Är du konstnär butlern? Det har du aldrig talat om.
september 19, 2008 kl 9:01 f m |
Kära Paljetten och Butlern!
Som utomstående betraktare tycker jag mig kunna se att ni båda tappade bort varandra längs vägen. Och det är lite synd – för diskussionen är sannerligen intressant. Tyvärr har bloggvärlden sin begränsning – det skrivna ordet. Ibland gör det mig rädd. Det är så lätt att missförstå och missförstås.
Vissa saker borde blott och bart få avhandlas i den muntliga världen. Ok, visst pratar vi ibland förbi varandra även då, men det är banne mig betydligt enklare att föra en diskussion när talet, tonfallet, blicken och kroppen får vara med.
september 19, 2008 kl 9:58 f m |
Vart tog mitt inlägg vägen?
september 19, 2008 kl 10:52 f m |
Till Paljetten vill jag först säga att jag ångrar min slutkläm till dig. Du är nog en mycket nyfiken och öppen människa. I efterhand är jag dessutom glad att du inte lockade mig berätta vidare. Som snitsarens butler är jag förbjuden att tala om något som rör mitt eget privatliv. Nu är jag glad igen och jag hoppas att du är detsamma. Jag önskar innerligt att inget ouppklarat ska ligga kvar mellan oss.
Till Bureborn vill jag rikta ett varmt tack. Dina kloka ord känner jag igen från snitsarens blogg i en annan tid. De värmde lika mycket då och jag klistrade upp dem på datorskärmen. Dessvärre har de med tiden ramlat bort därifrån och uppenbarligen även ur minnet. Nu ska jag lära mig dem utantill, ty det är de värda. Och jag lovar, att jag inte ska flyga iväg som Asgam. Inte ens stulta som den gamle butler jag är.
Till Tildo svarar jag: Ja, det är jag, men om du berättar det för snitsaren får du aldrig mer något gottis. Paljetten och Bureborn litar jag på i det fallet.
september 19, 2008 kl 12:20 e m |
För att föra detta samtal vidare skulle vi behöva en kopp kaffe… öppna ett fönster och vädra ut en spänning i luften verkar det som.
Som Bureborn så klokt säger så har vi tappat bort varandra för länge sedan, helt klart:)
Tack vare detta har jag inte haft behov av att skriva fler inlägg på ett par dagar *S*
Ha en trevlig helg alla!
september 19, 2008 kl 12:50 e m |
Medan vi väntar, tycker jag att alla, som har någon vettig kommentar till detta inlägg, nu ska våga sig fram och komma med den. Att butlern är lite jobbig med sina snitsarspetsfundigheter, ska inte hindra en seriös diskussion i en viktig fråga. Själv har jag många frågor till Paljetten.
september 19, 2008 kl 1:11 e m |
…ok, jag har inte hunnit iväg ännu…*S*
Jag vill bara poängtera att jag inte alls tycker att Butler är jobbig, det är situationen som är det. Att prata om samma sak men från olika håll och med bara tangenterna som ordbärare gör det svårt att hamna rätt i diskussionen.
Det är lite som att på vägen hitta rätt begrepp och språkspel som båda kan förstå. Det minsta jag vill är att det ska bli personliga angrepp.
Tildo, kom gärna med frågor…shoot;)
september 19, 2008 kl 1:15 e m |
Ett tillägg till Tildo:
Hejsan, kul att du har hittat hit, välkommen!
Din kommentarer las inte automatiskt upp första gången, det är fixat nu… nu ska dina kommentarer komma upp i ett naffs:)
september 19, 2008 kl 3:17 e m |
Nej, butlern förstår det säger han. Han tycker inte att du är jobbig heller.
Men jag tycker att butlern är rent förbannat jobbig när han kommer loss med alla idéer som snitsaren tutat i honom. En tråkmåns är vad han är.
Första frågan:
När ni höll på och snackade förut om något vad det nu var, så kom jag att tänka på att det ju finns ett slags idékonst, som handlar om att just granska konstbegreppet. Volgers har väl sysslat med en hel del sånt. Billgren och de Geer har målat hötorgskonst och ställt ut tavlorna parallellt i en ramaffär och ett galleri för att visa att sammanhanget har betydelse för vår uppfattning osv. Om någon ställer ut en känd konstnärs verk i en egen utställning utan kommentar för att provocera konstbegreppet, så blir det säkert rättsligt efterspel, men skulle inte många ta detta idékonstverk på allvar. Skulle du? (En omständighet är ju att detta konstverk, som idékonstverk inte går att köpa, utom möjligen i form av kallelsen till domstol, som i fallet med Volgers bänkstöld. Så snart det fysiska konstverket säljs och lämnar galleriet blir det ju åter ett originalkonstverk, om inte den utställande konstnären förändrat (dvs gjort åverkan på) det, vilket vore ytterligare en provokation).
Andra frågan:
Får man använda ett annat konstverk i en installation utan att ange att det är ett lån och av vem? Gör det någon skillnad om det är en “riktig” konstnärs verk man använder eller om det är en okänd tavla från loppis? Har du någon uppfattning, dels rättsligt och dels konstnärligt?
Tredje frågan: Vad betyder *S* ?
september 19, 2008 kl 4:53 e m |
3) *skrattar*….(<—–svaret )…förlåt jag har chatt-lingot med mig hit till bloggen:)
2) Får och får, det är ju det som är frågan. Jag tror att om det nu blir ett rättsfall av tvisten mellan Cohen och Forsell skulle det kunna ge svar på frågan. Jag kan inte lagen speciellt bra för i det praktiska arbetet jag utför skulle jag absolut inte låna ett verk utan lov eller tydlighet att så är fallet.
Jag tror att det handlar om intentioner…plagiera eller kommentera/parafrasera.
Jag som konstnär får ju inte ens göra nya upplagor av en serie grafiska bilder hur som helst. Det finns riktlinjer på att om jag har färdigställt en serie i t.ex. koppargrafik så skall plåtarna makuleras. Det räcker inte att göra små förändringar som att byta kulörer. Det ska framgå tydligt om det finns fler varianter på samma motiv.
Naturligtvis får konstnären avbilda samma motiv om och om igen men det ska vara ett nytt original…. hänger ni med?
1) Jag kommer på ett annat exempel… Vårsalongen 2008 på Liljevalchs. Där fanns ett tält där det såldes tavlor för 1000 kr/st. Målade av olika konstnärer, etablerade och oetablerade huller om buller.. alla tavlor var lika värda. Bilderna var inte signerade så de som köpte tavlan köpte dem för att de gillar bilden inte att den är målad av en viss konstnär. Var det meningen iaf… kan hända att vissa kännare känner igen olika stilar men i alla fall.
Att ett konstverk kan vara en idé eller en provokation och som inte går att ställa ut, kan ändå vara konst.
Jag har stor respekt för Volgers idékonst eftersom han tar smällen då han får mothugg. Han är dessutom medveten om att det kan ge rättsliga följder, han är inte naiv. Hans plagiat av Duchamps vinställ (ett torkställ) är ett genialt konstverk. Han lägger på flera nivåer av historiska, ideologiska, idémässiga, filosofiska och moralsika slöjor i detta verk. Det är bara den som har nyfikenheten att ifrågasätta verket och är mottaglig för en ny tanke som kan kanske se humorn i det.
Bänken är ju ännu ett exempel på att han ifrågasätter konstmarknaden, konsten och dess väsen.
Volgers tycker jag lyckas kombinera plagiat och originalitet eftersom han också är öppen med att han faktiskt gör det. Han döljer inget och med den dragningskraft han har lyckas han skapa just vettiga debatter.
september 19, 2008 kl 4:55 e m |
Tildo…. jag undrar ibland om inte Butlern, Snittsaren och några figurer till är samma person…och eftersom du verkar känna Butlern väl så undrar jag i mitt stilla sinne om du är samme Butler:) ?
september 19, 2008 kl 7:27 e m |
Hur skulle jag kunna vara butlern. Han sitter ju här bredvid. Jag är ju mycket kortare och inte så där tråkig. Jumper är också jättetråkig. Han är bara ute och springer och springer och springer hela dagarna och snitsaren ligger i sin säng och är jättetråkig. Utom när vi leker. Då är han kul. Det är aldrig butlern. Fast, ha ha, vet du, mina frågor hittade jag på en lapp som butlern skrivit och slängt i papperskorgen. Fiffigt va. Sen såg jag att han tittade i smyg på dina svar på datorn och nickade. Han får inte vara på andras bloggar längre utan lov säger snitsaren. Det får inte jag heller men det är jag ändå. Särskilt på Masses. Snitsaren bestämmer fast han är jättelätt att busa med. Det är kuuuul. *S* *S* *S *S* *S* *S* *S* *S* *S* *S *S* *S* *S* *S* *S* *S* *S *S* *S* *S* *S* *S* *S* *S *S* *S* *S* *S* *S* *S* *S *S* *S* *S* *S* *S* *S* *S *S* *S* *S* *S* *S* *S* *S *S* *S* *S* *S* *S* *S* *S *S* *S* *S* *S* *S* *S* *S *S* *S* *S* *S* *S* *S* *S *S* *S* *S* *S* *S* *S* *S *S* *S* *S* *S*
september 21, 2008 kl 10:22 f m |
Tildo och Butlern – gör INTE som snitsaren säger. Vi vill ha er på våra bloggar förstår ni!