Smittsamt

Survivors 2008 är en Brittisk SciFi serie som handlar om en grupp människor som överlever en pandemi.  De drabbas av en elakartad infulensa och kolavippar. Bara ett fåtal männsikor överlever och serien handlar om dem. Passande nog insjuknade jag också i hosta med feber. Så jag sympatierade med dem och fick sedan tid över att fundera över globala katastrofer.

Om katastrofen kommer och man själv skulle hamna i en situation liknande de i serien, hoppas jag att jag blir en av de Goda. En person som vill återskapa en civilistation och vara en hyvens överlevare. Inte en av de onda som plundrar och lever som en cynisk pirat. Jag hoppas ju att jag delar den där sista kakan i hopp om att vi kommer att hitta ett shangrila av bakverk runt hörnet.. att det alltid finns plats för det fina och vackra.

Någonstans innerst inne tänker jag mig att dessa berättelser om det otänkbara är en form av ”torrsim” (öva simning på torraland) så att om och när man står inför en E.T så kan man genom filmensvärld vara förberedd. Vi har genom sagor och myter namngett många olika livsformer och situationer att vi vet när harmageddon bokstavligen är här.

När jag kliver ombord på ett flygplan har jag en radda med filmer och dokumentärfilmer som passerar i revy. Jag vet att man inte ska ha nylonstrumpbyxor på sig när man flyger. Jag vet att om vi kraschar i Anderna så kan det hända att jag måste käka den där mannen som sitter på 32G, fönsterplats.

Men kan man vara riktigt förberedd på det värsta även om man till och med ser faran komma? Vad är det som gör att vi skyggar för den realistiska men kan visualisera oss som labbråttor på ett främmande rymdskepp och som lyckas göra en lång historia kort genom att räddar världen?

Etiketter alien, överlevare, film, influensa, katastrof, SciFi, Survivors 2008, torrsimma, tv-serie