Hela världen tycks röra sig i ultrarapid i denna kyla. När kaffekoppen får sig en törn hinner jag spela upp en scen där jag förbannar brännandet på handen, hämtar en trasa, torkar upp och blir grinig över att det var sista kaffet. Allt innan den första droppen når bordsduken. Så som Helene Cixous skriver, man är alltid sen, teckningen är en eftersläntran och man hinner aldrig ikapp tanken.
Haha, någon gång ska jag blogga om en spilld kaffemugg och en finlandsfärja…
Reseskildringar är ju alltid spännande, ser fram emot inlägget! :)