I trädet sitter en stare. Sjunger in sitt revir och lockar på en fjälla. Eller sjunger om att den har en hel kull med lyckade genetiska arv där hemma i boet. Eller. Den sjunger för att den har lust? Jag står nedanför och glor, länge länge. Den är perfekt svart mot skyn och den nakna grenen krummar vackert knotig. En stare bjuder på sång och jag fick mig en trevlig upplevelse. Tänker på oss, den och jag, två olika väsen. Helt olika är vi.
