Det är oftast inte speciellt svårt att rita händer och fötter.  Det är ju bara fem brutna korvar på en stump.  Men att först teckna dem år ut och år in i samma storlek har gett mig problem nu när jag försöker mig på att förstora formatet. A4 är min stadardiserade inställning. När tårna börjar bli  fem centimeter långa är det lite viktigare med var och hur de formar sig. Eller så får jag kräva att betraktaren promenera bort en bit för att se med A4 proportionerna….

Men jag är en lat varelse, jag orkar inte ge en förklaringsmanual på hur man ska se på mina grejer. Lika bra att göra rätt från början. Idag har jag jobbat med att få två stor-tår att hänga i luften, inte stå på marken. Det har sugit musten ur mig. Nu längtar mina egna tår hem till soffkuddens höjder där jag kan knipa med dem i luften och låtsas klämma åt Mentalisten och någon doktor. Jag klämmer dem alla.

Kall och slät, blundar och ser blått och neapelgult. Stryker den mot kinden tills signalerna stannar av, trubbar av. Hittar en ny signalstation på halsen. Snuttetrasor är sköna även efter en ålder av fem. Kanske inte lika PK, men likväl berusande.

Tankeprocesser och checklistor. Varje dag är fylld av trådar som knyts ihop binds upp i väntan på tillfälle att nysta vidare. Men för varje tanke, varje handling sker ett, inte flöde, utan stegvis trampande framåt.

Det slår mig att för varje ögla lyfter jag pennan att garnet består av tusentals lösa former. I min teckning.  Idag tecknar jag, imorgon jobbar jag natt, och det toppar jag med att plugga lite. Jag är mer effektiv än på länge. Men har jag verkligen rätt garn?

Ur fläskigt rosa, klagomålen i huvudet grötar ihop sig till en valk kring hjärnan. Snart kan jag bocka av en sommarplåga, ett helvetiskt uppdrag slutfört och endast ett enda enkelt arbetspass kvar innan semestern. Brödjobb blir sötebrödsdagar i smultronsnår. Varje dag är värd att firas och uppsåtet är att gulla med mig själv till leda. Och den ledan hoppas jag lamslår alla tänkbara stresspåslag. Folköl och bastubygge kan ju bara bli en episk sommar :)

I trädet sitter en stare. Sjunger in sitt revir och lockar på en fjälla. Eller sjunger om att den har en hel kull med lyckade genetiska arv där hemma i boet. Eller.  Den sjunger för att den har lust? Jag står nedanför och glor, länge länge. Den är perfekt svart mot skyn och den nakna grenen krummar vackert knotig.  En stare bjuder på sång och jag fick mig en trevlig upplevelse. Tänker på oss, den och jag, två olika väsen. Helt olika är vi.