Jag mår…. I feel…. How do you feel?

För några dagar sedan fick jag en fråga om hur jag använder och om jag visar mina bloggbilder på annat sätt än här på PaljettenQ. Det är en gråtonad zon, med åren börjar jag influera och insperaras av mina två olika världar. Bildspråket börjar bli rätt intimt i de båda, bloggen och konsten. I många och långa perioder är ju bloggteckningarna roligare att göra och är bra mycket mer spännande. Konsten, den STORA konsten kan ibland bli lite väl slipad och tillrättalagd. Här på bloggen kan jag ju leka hur mycket jag vill och orkar.

Denna bild gjorde jag idag. Det var en misslyckad akvarell som fick falla offer för mina övningar att göra något som liknar vener. Alltså det jag gjorde idag var det superenkla att måla dit de blå linjerna. Det blev ett mellanting. För jag gjorde den ju i ett övningssyfte, inte med intention att bli något specifikt. Nu när den är klar så… tja, den funkar nog rätt bra här. Men jag den passar inte in i min kommande utställning.

Jag slänger sällan saker jag gör. Om de nu inte är skitfula eller bara skämmigt dåliga. Men om jag påbörjar ett arbete och hamnar fel, det blir inte som jag har tänkt mig så kan jag spara den för att se om den kan användas senare. Till något annat. Ofta behöver jag ju öva på nya uttryck och då är det bra att använda det material som ska användas i slut änden. Det går inte att testa och öva på skitpapper om man tänker sig ett tjockt papper med helt andra egenheter. Så lite praktisk snålhet är av godo. Den som spar hon har.

Vardagen är full av pinnar i hjulet… petitesser som irriterar. Hål i strumpan är en av de djävligaste. Om jag inte har nål och tråd så rullar jag ihop änden på strumpan och kniper ihop tyget med tårna. Men vem kan komma ihåg det hela dagen? Plupps och tån trillar ut. Grraaaw!

- Hörrö Seppo, nog tycker jag den här behöver en ny…. (?)

Nytt år och nya vanor behöver kanske en bra planering. Först bör man kanske ringa in nödiga behov och sedan stryka allt som ligger bortom mänsklig förmåga att fixa. Det där med att rädda världen från krig och svält tycks inte gå att fixa även om vi alla hjälps åt…. Tänker verkligen ut en fungerande plan, men … Nepp, vi har verkligen inte förmågan att enas om att bara Släppa och gå vidare, utan vi briserar så fort någon stirrar förstulet sammanbitet eller ritar en ful gubbe med skägg. Nå, som om jag nu stryker alla alturistiska önskningar och löften så återstår:

• Fritt skapande
• Inkomst
• Kärlek
• Livslust

Jag har planerat att arbeta med konsten utan att ha något inplanerat. Inga utställningar, inga uppdrag, inget prestationsinriktat. Detta gäller från och med 4/2 2012.

Inkomst är ju något rätt bra att ha… så jag söker brödjobb. Jag känner mig nog mindre stressad om jag får en månadslön. Har ju haft det förr om åren och nu börjar jag bli sugen på den trygghet det erbjuder. Jag får ju ångest av att inte veta när jag får lön nästa gång…

Kärlek, kärlek, kärlek… Mmmmmm.

De senaste året har sugit åsneballe som Blommaland så måleriskt brukar uttrycka sig. Jobbet suger energi och jag har haft svårt att hålla ihop mig. Men genom min briljanta planering att inte boka in några fler uppdrag så har molnen börjat skingra sig. Jag vet att det är rätt beslut. För jag skrev en stipendieansökan förra veckan och det brukar ju krävas en slags arbetsplan och lovade resultat. Det gjorde att jag kände den där stressharen springa i bröstet och andetagen drunknade i alla floskler. Efter ett par timmar strök jag allt och skrev i princip ”give me the money”… charmigt värre men ärligt. Nu har jag iaf sökt och den som inte ansöker har ju noll möjlighet att få något. Året 2012 ägnas åt att få tillbaka livsenergi och glädje. Både för kropp och knopp. So long 2011, du förtjänar att glömmas. alla floskler. Efter ett par timmar strök jag allt och skrev i princip ”give me the money”… charmigt värre men ärligt. Nu har jag iaf sökt och den som inte ansöker har ju noll möjlighet att få något. Året 2012 ägnas åt att få tillbaka livsenergi och glädje. Både för kropp och knopp.

So long 2011, du förtjänar att glömmas.

- En sån får ni också killar, när ni blir stora.