Vi sätter spår och ger avtryck. Utanför min dörr fann jag en ring av stenar som vittnar om en stunds eftertanke eller snarare fria tankar. Jag ser på den lilla ringen med en smula avund. Sväljer en stressmara som flög in som en snyftning i munnen på mig *hyyh*. Där i magen har de en hel backanal, alla maror och måsten.
För något år sedan sa jag att jag sällan blir stressad och kunde inte riktigt förstå de som blir sjuk av det. Jag tänkte nog att det är ju roligt om man har mycket att göra och man får väl strukturera upp det om det börjar bli kaosartat. Men nu inser jag att stress bryter ned långsamt och läggs på i små små droppar. När kanten på bägaren börjar bli nådd finns det en ytspänning som håller ihop det hela. Tills den sista droppen blir för mycket.
Inte ens försöken att hitta roliga saker att göra blir roliga, de blir belastningar. Vila ger andrum, men återkomsten till samma situation som innan gör det ännu mer stressande. Ångetsen att ha vilat sig istället för jobbat ger en syrlig klump i magen. Man är fast tills man är klar med det som ger stress. Jag längtar tills mitt offentliga updrag tar slut, för då kan jag kanske andas igen.
Kroppen pumpar ut adrenalin och kortisol i systemet och det gnider in salt i såret, det blir bara värre. Så det är viktigt att försöka reda ut i röran och hantera stressen. Det tär och sliter. Jag vet hur och varför, jag vet till och med konsekvenserna av långvarig stress, men det är Lättare att lära än att göra.
