Vernissagen är korrekt december 15, 2009

Jag är extremt slarvig då det kommer till det skrivna ordet och pladdrar mer än jag behöver. Men det heter faktiskt EN vernissage (i bestämd form). Vernissage -n -r.  Jag har fått skäll för att jag är versatil i användandet av En och Ett.  Det kommer sig mest av att jag först smakar efter vad som passar fint i munnen innan jag våldar mig fram i den vokabulära porslinsbutiken.  Jag kan till och med veta att det heter ”på vernissagen”  men det blir liksom godare att säga ”på vernissaget”.  Så nu vet ni att jag vet att ni vet att jag vet vad det heter.

Målar fan på väggen oktober 14, 2009

Vernissage gör mig på dåligt humör. Att färdigställa och att bygga en utställning är otroligt tillfredsställande och roligt. Det är verkligen givande att få slutföra ett projekt och sätta dit sista spiken. Även om mina verk aldrig blir klara, det hör till konceptet att belysa det oändliga…. därför är det också skitjobbigt att behöva prata om det jag har gjort. Jag föreläser hellre om det jag gör än presenterar dem.

Men jag kan inte hjälpa det, jag blir grinig på mina egna vernissage. Det är roligt att vänner och familjen kommer. Det är häftigt att det dyker upp andra främmande människor för att se det jag har åstakommit. Men måste jag vara där?  Jag känner mig bara i vägen och fånig. Händerna som har varit en del i skapandet vet inte var de ska ta vägen då jag står där och önskar mig bort. Bryter av saltapinnar och pillar ärmen… Sist jag ställde ut separat kom jag en hel timme försent till öppningen. Det var inte så populärt, men jag fösöker skratta bort det som en rock-star-diva-grej. Jag blir sen för att jag tycker mig vara onödig i sammanhanget.  I själva verket är det nog skräck som kryper innanför huden på mig.

Det är kanske därför jag lockas av tanken på att göra happenings och performance, då kan har jag en roll under själva avtäckningen. De reaktioner som kommer efter upplevelsen. En tavla, en teckning eller ett objekt ger en omedelbar reaktion i realtid. I det rum och i den tid då jag på vernissaget står och tittar på människorna från sidan. Läser av och tolkar och misstolkar upplevelsen som rinner av besökarens/ betraktarens ansikte. Det är för mig otäkt att se den privata stunden då de ska beröras och bilda sig en uppfattning om vad de tittar på. Jag vill ha distans och ge dem en chans att tycka och kommentera senare, då de har sorterat intrycken.

Jag målar fan på väggen. Det blir ännu en jobbig vernissage. Men jag ska försöka vara där i tid, jag ska försöka att inte tjura. Jag ska komma ihåg att andas och det blir skitroligt att efteråt gå och käka mat och dricka kulturrött. Det blir bra det där.

När fernissan är på plats mars 11, 2009

Ganska ofta får jag frågan: Vad är en vernissage och vad gör man där?

Ordet Vernissage kommer från franskans vernish, som betyder fernissa. Det är den skyddande hinna av en transparent emultion konstnären lägger på tavlor sist av allt. Inte sällan händer det att konstnären lägger frenissan precis innan öppningsceremonin då denne har jobbat in i det sista. Besökarna på vernissagen kunde förr i tiden känna den dinstinkta doften av fernissa och där av namnet på denna festliga tillställning. Vernissage är alltså en premiär!

Vilka går på vernissage? Om vernissaget annonseras i tidningar är den för allmänheten, alla, vilka som helst är välkomna. Om det är ett speciellt vernissage med inbjudningskort är det brukligt att ta med sig kortet och ha den till hands om de vill ha den som en slags biljett. Men det är vanligare att vernissage är öppet för alla. Ju fler som kommer desto roligare.

Vad ska man ha på sig? Kläder är bra, om man inte vill göra ett tilläg  i form av en performance. Men jag kan tänka mig att konstnären blir lite putt om du stjäl uppmärksamheten:) Om man tänker sig att man stannar en stund på vernissaget och minglar kan det vara bra att klä sig svalt om det finns risk för att det blir mycket folk. Det är inte alltid det finns garderob där man kan hänga av sig jackan. Om det är ett utomhusevent kan det vara bra att tänka tvärtom!  Om det är en skulpturpark kan det ju till och med vara trevligt att ta med sig en filt och lite picknick. Vernissage brukar ju vara rätt roliga att sitta och glo på folk och prata om de upplevelser man har fått. Med en filt kommer du garanterat att vara en mingelmagnet!

Ska man ha något med sig? Nej, inte om du inte känner konstnären väl. Nära vänner och kollegor kan ta med sig en blomma eller en liten gåva. Om man vill ta med sig en bukett är det bra att välja hellre en solitär blomma än ett stort fång. Det är tanken som räknas. Ofta blir det en mer privat fest i en annan lokal efter vernissaget och då kan det blir besvärligt att ta med sig alla blommor. Det finns de som anser att det betyder olycka att ta med sig vernissageblommorna hem.

Vad säger man till konstnären? Om man känner att man vill säga något så kan det vara passande att säga: Grattis! Sedan tillägger man en massa sånt där positivt som passar. Tex. Vad fint det ser ut, vad spännande det ser ut, osv. Det behöver inte vara så krystat. Men tänk på att konstnären har jobbat stenhårt inför denna dag och är kanske nervös och spänd. Man kan ofta se att det ligger en gästbok, där i kan man också gratulera för ett gott arbete.

Är det ok att ta vin? Japp, absolut, spill i! Om det bjuds på dryck och tilltugg är det bara att ta för sig… med viss måtta. Man kanske inte ska planera värsta voltan på ett och samma vernissage. Då får man se till att man går på flera stycken så att man inte dränerar ett ställe helt. Så det är egentligen svårt att ”krascha” in på ett vernissage, alla är välkomna! Men visst, det kan kännas busigt att göra värsta vernissagerundan och bli mer och mer lullig allt eftersom. Men hey *party party* :) Se till att du prickar vinet och inte cider, som är det vanligaste alkoholfria alternativet.

Ska man ta den där listan med priser när de ger en till mig, jag ska ju inte handla! Jo, det ska du. På den listan finns förvisso priser på verken men också titlar och annan information om det du ska titta och uppleva på vernissaget. Det hör till god ton att ta den där verkförteckningen även om man inte vill läsa den. Om man inte blir erbjuden en finns det säkert några tillgängligt i lokalen. 

Vad betyder de där gröna och röda prickarna? Ofta kan man se prickar på väggen bredvid tavlor på väggen. Den gröna pricken bredvid verket betyder att den är reserverad. Ibland kan flera personer reservera samma konstverk. Galleristen ansvarar för ett turordningssystem. Den röda prisken betyder att den är såld! Om det är flera röda prickar beror det på att konstverket är gjord i en upplaga och flera av dem är sålda.

Ett par sista tips: På vernissage kan det vara bra att ha en viss känsla för att uppehålla konstnärens tid med sina frågor. Håll det kort om det är mycket folk, för det kan vara stressande för konstnären att inte kunna hälsa på alla som kommer. Om du har många frågor kan det vara bra att fråga om det passar att träffas en annan dag när det är lugnare. Fråga galleristen om det blir några visningar om du är intresserad att veta mer.

Man behöver inte ursäkta sig för att man bara tittar, det är helt ok att bara komma och kika lite. Det är ju trots allt inte varje dag man snubblar över något man vill köpa, det vet gallerister och konstnärer. Ta det lugnt och ha roligt!

Det stavas: Vernissage -n -r, en vernissage i bestämd form (vilket jag har ignorerat i inlägget ).

”Må lika bra som du ser ut” oktober 25, 2008

På med klackarna och paljetterna, nu vankas det vernissage! Visste ni att det är inne med paljetter i höst? Grå ska de vara… lite som att strössla pölsan med tuttifrutti när det är fest.

Vindstilla september 26, 2008

Efter ett par veckor av skaparångest är det nu stilla. Allt är klart och vernissaget är över. Jag fick en massa fina blommor, bland annat en påse fina tulpanlökar av min vän Sofia. Nu kan jag återigen sjunka in i nya arbeten. Men helgen ska jag mest ägna mig åt att rensa palten och ladda batterierna. Det har varit en pärs att få till denna utställning.

I kväll ska jag se en film: Grizzly Man av Werner Herzog. Filmen handlar om mannnen som levde med björnar och sedemera blev björnmat.

Konst-PR mars 11, 2008

När jag bläddrade i det Ryska konstmagasinet – KonstKrönika (fritt översatt) nummer: 12/2007. Där i kan man  bläddra igenom en massa intressanta artiklar, tyvärr ser jag bara på bilderna och tvingar min rysk talande kollega att översätta då jag vill ha mer information.

Till min överraskning och glädje såg jag att de har en vimelsida, där de visar vilka stjärnor och kändisar som går på vernissage. Vilket PR-lyft! För att höja status och få folk att vilja gå på vernissage vore det en god idé om även svenska konsttidningar och press visar vilka som är kulturellt intresserade och i visst mått glammigt intressanta.

Det är sorgligt att i en stad stad som Uppsala har så få besökare på konstinstitutionerna. Vi har ju trots allt en relativt bred konst och estetisk utbildning på universitetet. Även Gallerierna har torka då det kommer till besökare och det är ett under att de går runt. Att lyfta och göra bra PR för bildkonsten gynnar alla. Institutionerna ska ha stöd och bidrag men de ska inte stå folktomma och ha en slags intention om att bilden talar för sig själv – de behöver locka folk och plantera ett behov av att se och delta i samtidskonsten. 

Idag går folk på konstmuseum om det blir skandalskriverier i tidningarna. Porr, naket, sex och död säljer. Stilleben och landskapsmåleri säljer lite mindre- typ inte alls (men det är det folk vill ha hemma på väggen). Men även  en rutten skandal är bättre PR än ingen alls.

Vernissage – why-no januari 13, 2008

Jag är en slarvig kulturkonsument. Jag är lat och oengagerad. Om det är ett vernissage i stan så skippar jag det gladeligen. Även om de försöker muta mig med vin och nötter. Orsaken till att jag vernissageskolkar är att de här i Uppsala oftast ligger på helger. Då vill jag inte jobba, då vill jag bara sova ut och lata mig med långa frukostar. Före klockan 16 vill jag inte ta på mig annat än ett par raggsockar och hasa runt i lägenheten mellan öar av lättja. Det vill säga soffan, sängen, köksbordet.

Vernissage kan gott ligga på onsdagar eller torsdagar. Då kan jag smyga in och kika vara delaktig och stirra tyst med öppen mun. Eller drabbas av tusenfrågorsyndromet och peppra konstnären med vetgirighet. Men oftast är konst skittråkig. *tokärlig*

Att gå eller inte gå på vernissage är ett viktigt beslut. Att inte gå är egoistiskt. Konstnären har jobbat (förhoppningsvis) skiten ur sig och vernissaget är den stund då han/hon frigör sig från verken. De är inte privata längre utan är blottade till allas tyckande. Med lite tur också OMtyckande. Vernissage är något att fira och det är kanske detta som jag ska ha som nyårslöfte, att delta på fler. Men då ska jag också lobba för att de ändrar veckodag för vernissage.

Ok, jag ger mig november 14, 2007

Ni har snö i Stockholm, ni har bilköer och folk i diket. Jag ger mig, jag ber om ursäkt. Det ÄR synd om er. En snöAid till er alla i huvudstaden…. en låt som plåster på såret, jag ska aldrig mer klaga på att ni har det tufft med snömassorna. Här får ni en låt som förlåt. Jag tar på mig snöskorna när jag far till storstan för att se på Bonniers konsthall imorgon, torsdag. Ska dessutom hitta mig fram till Sibyllegatan för att gå på vernissage. Behöver kanske inte kyla Dompan då det är snorkallt i Stockholm? *sänder över plusgrader till alla frusna själar*