Ett Gyllne blåöga

Nan Golding berör oss med sina bilder på ett sätt som är intimt och personligt. Jag kan inte tänka mig att den som ser på hennes bilder tolkar dem ur samma perspektiv som den som står bredvid och ser på samma bild. Som betraktare bär man med sig sina egna efarenheter och känslor då man tittar in i smärtans blick i hennes bilder. Med tanke på att hennes verk ofta består av så kallade snapshots (ögonblicksbilder) och levereras i en nästan oöverblickbar ström av bilder. Det är inget sållande hon har genom gått, hon presenterar allt – rakt av. – Det är den känslan jag får då jag ser på hennes utsnitt ur hennes verklighet. 

Det fula blir vackert, det groteska dras fram in i galleriets vita sfär och vi betraktar hennes liv med ett glas survin och tänker ”fantastiskt”… men ärligt vem vill leva det liv hon har gjort? Vi avnjuter hennes missär eftersom hon bjuder på den så frikostigt. Att se på dem blir de en slags resonans av mitt eget tänkande, mina minnen, min ångest. De träffar rakt in i knuten i magen. Hon samlar, jag envisas med att påstå att hon samlar ögonblick, som en galning… frenetiskt och besatt av de ögonblick hon vill arkivera och sortera i en bildbank som ersätter eller förstärker hennes minne: ”detta tillfälle ska jag aldrig glömma”.  Se på mig, minns mig, se oss, vi är här.

Hon har själv sagt att det inte är av besatthet hon fotograferar, men jag är tveksam. Undrar just om hon inte har tanken på att ta fram kameran alltjämt… den viljan och orsaken hon har att ta sina bilder, får hon behålla för sig själv. Det är mindre viktigt, konst bör tala för sig själv. Hennes bilder har en stark vilja att höras. Skuggan bakom henne blir lika talande som blåtiran under hennes öga, den brustna läppen viskar ”älska mig”. Nan Golding, har verkligen ett bildspråk som är fantastisk. Ärlig och rak, kanske en smula hänsynslös då hon verkar ha ett törstande ego. Vilken konstnär är inte det som har sig själv som medium och källa?

På samma sätt läser jag Charles Bukowski. Med ansiktet en smula vridet åt sidan, som att gardera min möjlighet att fly ut genom nödutgången läser jag honom. Han skriver med ett språk som håller mig kvar, men jag är rädd att han hela tiden ska bli ”för mycket” vilket han ofta blir. I boken Kvinnor, skriver han om hur rollfiguren i boken ska resa till en annan stad och recitera en bok för sina läsare. Han blir dock så full att han ragglar av stolen och är nästintill oförmögen att genomföra sitt uppträdande. Publiken slätar över det hela med att applådera denne fantastiske ordkonstnär, hyllar honom som en gud och vägrar se bristerna. Vill inte kritisera. För om de gör det raseras deras sandslott och vad finns då kvar av den fina konsten? Bukowski kritiserar etablisemanget vilket gör att jag respekterar honom för det han gör.

Golding skildrar både kärlek och våld, vardag och subkultur. Det vilar en hinna av vakande olust i den bild som DN visar  i artikeln jag läste (följ länken som finns längst upp i detta inlägg). Den är vacker men tagen ur sitt sammanhang. Men det är att betrakta en kvinna som lever i ett förhållande som kränker henne om och om igen. Att gå fram till Nan Golding och säga  – Nice pictures! …skulle jag hellre dö än säga. Hennes bilder är så mycket annat än nice.

(inga applåder)

Annonser

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: