Alla fem sinnen kan väl inte ha fel?

När man går på museum är det svårt att inte spontant ta på saker man tittar på….fingrarna liksom fjädrar upp mot det man tittar på, vill ta och känna efter om ögonen ser rätt. Synen är inte tillräcklig informativ utan känseln vill bekräfta de signaler som har nått kontoret för bearbetning.

Andra sinnen behöver bekräftelse också. Som det där när man pratat med barn, eller de som pratar extremt otydligt eller kanske stammar. De säger något, man frågar kanske vad de sa och de upprepar sig och vi responderar med att upprepa en gång till för att få det bekräftat att vi hörde rätt. Jag skulle bli tokig om någon upprepade det jag säger som ett eko, men det verkar som att det är rätt allmänmänskligt att vi gör så för de flesta barn bli som folk när de växer upp… inte alla, men nästan alla.

vara-fem-sinnen-2008-paljettenq

Tillbaka till synen och fingrarna. Jag läste en blogg om att frysa fast med tungan på metall. Hur kommer det sig att nästan alla personer förr eller senare i livet har fastnat på iskall metall minst en gång? Vi tittar på lyktstolpen, ser att den är kall, vi kan känna att den är det med händerna (har bekräftat det) men ändå behöver fingrarna ännu ett utlåtande om att den där lyktstolpen är djävligt kall och sträcker ut tungan…..*ziiip*. Inte ens fingrarna räcker till för att tillfredställa vetgirigheten.

Det är inte bara kalla saker som får en att trollbindas utan även andra materiella tillstånd, som värme till ett exempel. Kan ta det genom att berätta en sak som hände mig.

Min pappa var ute i garaget och bankade och donade med något så jag gick dit för att kolla vad han höll på med. Han pekade stolt på värmepannan och sa att han hade kapat och svetsat en grej på luckan. -Oj, vad kul! Får jag se, sa jag och gick fram. En metallbit var avsågad och glimmade i alla violetta nyanser du kan tänka dig. Den var varm och luften vibrerade kring stumpen. Mina ögon fastnade vid kulörerna och fingrarna liksom ploppade fram ur byxfickan och munnen sa (hjärnan var på fotbollscup) : – Wow, vad fiiiiint-t-t……*fräääässsssss*. Pappa har aldrig skrattat så styggt som han gjorde den gången.

Eftersom smak- och luktminnet är de bästa minnena vi har så minns jag än i dag hur brända fingrar luktar men även smakar för jag stoppade fingrarna i munnen för att kyla dem då jag brände mig på den nykapade metallen. Kött smakar kött, kan jag säga. Tack och lov brukar de flesta lära sig att bara titta inte röra. Jag ska gå en snabbkurs till våren.

Annonser

3 svar

  1. Kunde inte låta bli att skratta jag heller.. förstår din pappa ;-) Men jag är oxå en sån som måste ta på allt, min sambo brukar påpeka detta. Jag vet inte varför men kanske är det så att sakerna blir verkligare på något sätt då…

  2. Aj, aj, aj! Själv har aldrig smakat på mina egna brända fingar. Känns inte som det är läge att testa heller *skratt*

    Angående det där med att upprepa varje mening det stackars barnet säger. Gör jag hela tiden, by the way. Men det har en poäng har jag märkt. De säger ju inte alltid rätt de små liven, men si då upprepar man det hela, med några smärre korrigeringar. Typ rätt tempus och rätt pluraböjning. Vips! Nästa gång barnet ifråga ger sig på att säga ngt liknande använder hon/han plötsligt ett mer begripligt språk. Upprepandet är alltså lika med liten språkskola.
    Men gu bevars – jag skulle slå vederbörande på läppen om någon gjorde detsamma mot mig! När ska man förexten sluta med den där språkundervisningen? När ungen fyller 15?

  3. bajs

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: