Haynes nära Dylan

film-im-not-there2008paljet.jpg

Filmen I´m not there av Todd Haynes är ett fantastisk porträtt av Bob Dylan. Eller rättare sagt ett porträtt av hans musik och honom som den levande legend han är. Filmen är i mitt tycke ett självständigt konststycke som fick mig att rysa av välbehag i biosalongens fåtölj. Jag gick dit med en förutfattad mening men redan efter fem minuter var jag tappad bakom vagnen. Av ren nyfikenhet och fascination svävade jag förtrollat efter.

Med lysande metaforer beskriver Haynes sin tolkning av Bob Dylans konstnärsskap i trollska och tydligt fiktiva scener, han poängterar att det är inte en sanning han skilldrar i sin film. Bilden som han målar upp är naken, kärleksfull, passionerad, humoristisk, dekadant, smärtsam och egoistisk, den är Dylan.

Berättelserna är grafiska och symbolismen gör att det är som att analysera en dröm. Till ett exempel där Dylan i ett rus av tabletter vandrar bakom Coco som likt en siren lockar honom djupare in i en labyrintisk trädgård. Hon dansar fram och lekande och flirtandes följer han henne allt djupare in i ”paradiset” och när hon till slut kliver in i ett mörker stannar Dylan kvar kvar i ljuset.

Musiken i filmen är ett viktigt tillägg, en slags parfym över den visuella berättelsen där det mångt och mycket går att läsa in andra tolkningar om man känner sig hemma i Dylans musikaliska värld. Växlingarna mellan låtarna gör att man kan följa den stämmning och tanke som eftersöks. Som scenen där Richard Gere spelar den åldrade Dylan som ridandes mot byn i ett hillbilly-landskap ackopanjeras av låten Man in the long black coat (skriven sent 80tal) växlar till den betydligt äldre låten One more cup of coffee (before the road). Jag tolkar det som att den äldre mannen med sin erfarenhet och historia finner kraft och styrka i sitt varande i ett rum där han är ; ”igår, idag och i morgon”. En tidlös man med världens centrum i sig själv.

Jens Peterson har i sin recension (aftonbladet) beskrivit filmen på ett sätt som jag själv inte klarar av men vi båda tycks förlorade i detta fantastiska kalejdoskop. Nu kommer jag att nöta sönder min samling av Dylan och låta hans nasala röst krypa in i varje por i huden.

Filmen får betyget: paljettenq-2008-paljett.jpgpaljettenq-2008-paljett.jpgpaljettenq-2008-paljett.jpgpaljettenq-2008-paljett.jpgpaljettenq-2008-paljett.jpgav fem möjliga.

Annonser

2 svar

  1. Äsch! Har du hunnit se den redan – jag som hade tänkt föreslå att vi skulle gå tillsammans. Skrutt oxå!
    Lär bli svårt, mycket svårt, att övertyga Matts. Eller rättare sagt totalt och fullständigt omöjligt. Får fiska efter intresse på jobbet – fast sist vi var på bio tyckte det att filmen var för svår. Vi såg La vie en rose – Edith Piaf-filmen….

  2. Men du, jag vill se den en gång till:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: