Kroppsmedvetenhet

I morse var jag till min favoritgubbe, min sjukgymnast. Han är sträng, fåordig och vänligt bestämd. Precis vad jag behöver när jag inte riktigt vill erkänna att jag har ont. Smärta föråldrar mig. Jag har en höft som pressas ur led och en nerv hamnar kläm.

Jag tränar några dagar i veckan och har en dagbok på FunBeat där jag skriver upp hur det går. Där har jag också kommit i kontakt med andra personer som tränar och skriver dagbok om sina resultat. Jag har noterat en sak…. att vi som tränar har väldigt mycket krämpor. Fötter med blåsor, knän som värker och ryggar som krånglar. Alla de jag har kontakt med tränar som tokar och njuter verkligen av att ”arbeta” med kroppen, men de är specialister på att känna och beskriva sina kroppars tillstånd. Lite som om kroppen är ett tillbehör som kräver underhåll och reparationer. Även jag har mina krämpor som jag delar med mig av.

Är det så att den som tränar är mer medveten om sin kropp och känner efter mer än de som inte tränar? Eller är det så att den som inte tränar inte skriver om kroppen som massa (fysik) utan om det som bärs upp av den?

Tränandet för mig är en njutning då jag kan känna förändringar och känna på mig, mitt jag som fysisk form… jag klämmer böjer och spänner mina muskler. Min vilja är att ”känna att jag lever”. I ansträngningen förkroppligar tanken och strävan att nå både stora och små mål. Bara med en ytterst specifik tanke kan jag prestera 200 situps. Med ens en liten nypa distraktion glömmer jag det och nynnar hellre till orkestern som spelar i huvudet och glor ut genom fönstret.

Ett mål jag har satt upp är givetvis att bli frisk i höften, men det som är en riktig utmaning är att delta på Tjejmilen. Inte bara att löpa en mil, utan också att göra nåt nytt, göra något jag aldrig har gjort förut. Tjejmilen är en folkfest och ett jippo. Det var länge sedan jag gjorde något nytt.