Mördande page

För att få koppla ifrån tanken från mina egna små cirklar gick jag på bio i kväll. Jag såg No Country for Old Men av bröderna Coen. Jag är en smula mållös… Den liksom sitter fast på näthinnan och ekar i mitt huvud, den slog omkull mig helt utan förvarning. Filmen är brutal, vacker och nyanserad då man ser på de olika karraktärerna. Historien, berättelsen kom med ständiga överraskningar. Precis som de två män som i telefonen hotar varandra: 

”- Du vet vad som kommer att hända” ( betyder: jag ska döda dig och alla du nämner och alla du känner).

– Nej.” Svarar den man som tror att han kan besegra ondskan med ett något så när intakt moral och en bössa. Han vet inte vad som kommer att hända, vilket är en av de insiktsfullaste stunderna i denna mardrömslika saga. 

Javier Bardem i rollen som den råbarkade killen i page är inte mänsklig, han har tappat den på vägen och jag sitter där i biofåtöljen och undrar vad som har skapat denna varelse. Hynek Pallas skriver i SvD; ” Om filmen var en biblisk historia vore han djävulen”. Och jag kan bara hålla med.. Karaktären är väldigt lätt att tycka illa om och han har inte många försonande drag, men det finns små stunder av vacklande stunder även på den punkten. Genom den nästan löjliga frisyren blir antihjälten rätt verklighetstrogen, det slog mig att det är klart galningen har en dålig hår dag, för jämnan.

Sheriffen som spelas av Tommy Lee Jones sätter lite perspektiv på meningslösheten med mord och förskönandet av våld då han på ett café läser nyheter i en tidning och berättar för sin kollega om ett par  som gripits för att de drev ett pensionat och mördade sina gäster för pengars skull. Var i ligger romantiken i det?  Genom denna scen förankrar Coens betraktaren av filmen i verkligheten.  Vad är det som gör denna film till kultur då verkligheten överträffar fiktionen? Det är inte som när barn får höra läskiga sagor och den vuxne säger; Det är bara på låtsas. Nej Coens verkar vilja visa att verkligheten är rutten och brutal. Lite som Peter Englund skriver i sin blogg (läs inlägget för att slippa min tolkning) om mord och dess futtighet (på film), att det saknas en kritisk och verklig gestaltning av mordet som något desperat och fult, något som är ett ”- Big No NO”. Coens film klarar ändå inte riktigt att hålla sig borta från det estetiserade mördandet. Men nästan… för en stund.

Men ändå trollbinder denna film, jag vill se vem som vinner. De onda eller de goda? Med tanke på att denna film är en enda lång mordkaskad så fångar den mitt intresse på flera plan. Jag ser den som ett utsnitt ur en större berättelse, det filmen visar är bara ett ögonblick av flera händelser, flera öden. Jag funderar på vilka de var och vilka de blivit… de som överlevde.

Den får fem paljetter av fem möjliga just av att den är så outgrundlig och oförutsägbar.

Annonser

2 svar

  1. Jag sätter också fem stjärnor av fem möjliga. Jag gör det därför att filmen hela tiden överraskade mig med sina brutala vändningar. Och då är jag i regel inte lättöverraskad. I synnerhet inte av filmer som har något mörkt och brutalt över sig. För jag tycker faktiskt att det okonventionella måste hyllas i ett tidevarv som detta när all kultur så tydligt likriktas. För mig är filmens sensmoral att ondska föder ondska och att livet är en blandning av beslut grundade på momentana ingivelser och tillfälligheter staplade på varandra.

  2. *nickar*…håller med dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: