En vårlik flirt

Anemone Nemorsa, vitsippan är en vacker vårblomma som gör mig glad. Den har även en anektotisk bakgrund i mitt liv, en berättelse jag vill dela med mig till er.

I högstadiet, jag tror jag gick i nian. Vi hade en friluftsdag och det var tipspromenad med stationer med olika problemlösningar och frågor. Vi var uppblandade i årskuller för att alla skulle lära känna varandra på skolan. Vi masade oss runt till de olika stationerna och gjorde vad vi kunde för att besvara frågorna. När vi kom till biologilärarens station frågade han; Vad heter Vitsippa på Latin? (och han tänkte börja nämna olika  alternativ.)

Jag svarade omedelbart; Anemone Nemorosa, varvid både läraren och de andra i min grupp häpnade. Jag bara knixade med axeln och sa att latinska växtnamn är fina. Grejen var den att jag var rätt introvert och trött på de hormonstinna kompisarna i min klass så jag satt mest och läste för mig själv. Jag läste allt möjligt, och de latinska namnen fanns i min almanacka. Så svårare än så var det inte.

Det som är en smula roligt är att flera år senare var jag och min kompis Eva på Stadshotellet på disco. Hon blev uppbjuden av en ung man och de steppade iväg till dansgolvet. När hon kom tillbaka sa hon att han var den märkligaste killen hon mött. Han flåsade i örat; – Anemoooone Nemooorooosaaaaa..? Hon sa väl som hon brukar; – Vaa´?  Varvid han fortsatte att säga ”Anemone Nemorosa” i örat på henne, hon fattade ingenting!

Jag kopplade på engång. Eva och jag har båda rött hår och fräknar. Killen var en av de som var i min grupp där på friluftsdagen, helt otroligt. Han försökte väl charma in sig med att visa att han kom ihåg händelsen och försökte väl få napp. Men med fel brud. Eva och jag bara garvade åt saken och beslöt oss för att inte gå vidare i ärendet.

Ytterligare flera år senare gick jag på högskolan och skulle flyglifta från Stockholm till Umeå. Jag fick inte plats plats på vare sig på den första eller andra flyget så då satt jag snällt kvar där. Lars en kille som gick i samma grundskola som jag kom och skulle också lifta. Vi pratade gamla minnen och tillslut berättade jag att hans klasskompis tog fel på mig och min kompis på ett roligt sätt. Han tyckte det var hysteriskt roligt och lovade att han skulle gnida in det i nyllet på sin ”charmerande” kompis.

Undrar just om det kommer att bli ännu ett kapitel i denna historia? Det har snart gått de tio åren det brukar gå mellan varven. Varje vår tänker jag på denna lilla händelse. Är det just dessa små historier som gör att man minns personer som man inte har umgåts med eller ens kommer ihåg namnet på. Är det i dessa stunder de banalaste saker blir sägner, myster, sagor, visor?

(Namnen i inlägget är fingrade)

 

Annonser

2 svar

  1. Du man minns väldigt konstiga saker från den tiden, lite fragmatiskt här och där. Har kommit på att det lilla jag minns från mina yngsta år är sånt som jag egentligen har hörts berättas.. lite snopet, men så är det.
    De minnen jag har, har oftast en koppling till fysiska upplevelser, sån är jag. Som tex när man hade simmat tills läpparna var blå och jag fick sitta mellan min mammas ben och värma mig med morgonrocken på. Just värmen från hennes solvarma ben minns jag så tydligt.
    Äh jag spånade iväg som vanligt..
    Kram

  2. Alla minnes spån är av vikt, ingen rangordning :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: