Fragmentarisk helhet

Fragmentarisk helhet 2008 PaljettenQ

Processer av olika slag sker hela tiden. Vi har dygnsrytm, vanor, uppdrag och intressen som hela tiden byggs upp av strukturer med en början, ett genomförande och ett avslut. Mer eller mindre är man medveten om att tillvaron är uppbygd av denna universala ordningsform.

Min värld är väldigt strukturerad… eller jag rättar mig, jag ser till att jag har en klar struktur. Hela tiden benar jag upp vardagen i schematiska mönster och kan se min position i olika processlinjer. Var är jag? Var är jag på väg och vad krävs för att jag ska ha en marsfart jag trivs med? Ordning ger utrymme för kaos. Visst kan även jag vakna upp en dag och säga till mig själv: – Vad fan håller du på med?  Men så fort frågan kommer börjar jag dra i de trådar som hänger löst. Nyfikenhet och önskan om att ha kontroll är stark och en drivande kraft.

Jag har helt enkelt tagit med mig jobbet hem… eller är det tvärtom? Som konstnär kan jag gå tillbaka i min skissbok och se att jag nästan alltid följer ett specifikt mönster för att nå fram till en idé och ett färdigt verk som hängs upp för allmän beskådan. Det spelar det ingen roll om det är ett stort eller litet verk, mönstret och processen är den samma. Två veckor eller tio år spelar ingen större roll då det kommer till förfaringssättet. Även de gånger jag busar till det lite och tänker att jag ska gå emot mina egna vanor så kan jag ändå nästan alltid i efterhand se att jag inte alls har gjort något nytt.

I en uppgift som jag åtar mig kan jag se olika stadier. Fört kommer ett krav (från mig själv) eller en efterfrågan (extern förfrågan) om att jag ska utföra något.

Först säger jag: ”- Mjaaa….*skepsis*, jooo det ska nog gå. ” Jag övar på att stålsätta mig och säga ”javisst” från början.

Sedan börjar skissarbetet, den är nästan aldrig en spontan reaktion utan kräver diciplin och viljeansträngning. Förr var det mer spontant då jag jobbade förutsättningslöst och inte hade utställningar att tänka på, nu skulle det emellanåt kunna vara skönt att dra i bromsen och jobba bara för att det är roligt. När skissarbetet kristaliserar sig och det börjar komma idéer som kan fångas och visar någon som helst realistisk funktion, att den går att genomföra, så gör jag ett val. Jag väljer en idé, en plan, en riktning.

När experimenterandet är över kan jag inventera min kompetens och möjlighet att förverkliga idén så börjar processen att genomföra verket. Det kan ta allt från timmar till år att färdigställa ett verk. Det är beroende på vad det ska bli som styr detta. Ibland får jag anlita hantverkare för att göra det jag inte behärskar. I detta staduim finns underliggande tillstånd som påverkar utförandet; motivation, diciplin, (konstnärlig) närvaro, självkritik, belöning, glädje, knegande, visioner, envishet med mera. Alla de små fragment samlas till en helhet. Inte minst hopp och förtvivlan. Att efter några år komma på att fanken; ”Detta är ju en skitdålig idé!”  är inte någon av de höjdpunkter man ser fram emot.

Någonstans under raksträckan där utförandet pendlar mellan prestation och ångest, kommer ofta nya idéer och förbättringar. Det är här man kommer på att det går att utföra en sak bättre, smidigare eller att det inte funkar helt praktiskt. Det är lätt att glömma bort att just dessa stunder ger mening och en känsla av att det är ett vitalt arbete. Att det inte är roligt varje dag kan man lättare bortse ifrån om man ser att det går att påverka och utvecklas inom ramen av den ursprungliga idén. Under denna del i processen blir det dagliga arbetet och mätbarhet viktigt, att se att det jag har gjort idag har betydelse. Man har kommit en viss sträcka på si och så lång tid, t.ex. att man har tredjedelar, fjärdedelar, femtedelar kvar innan man är klar.

När avslutet närmar sig brukar glädjen och tillfredsställelsen växa och allt knegande är mer eller mindre en skön nedförsbacke. Snart är det över! Samtidigt växer också självkritiken, är det verkligen färdigt, kan jag inte förbättra något, har jag missat något fundamentalt? Var finns fallgropen och har jag tänkt på alla små och stora detaljer? Här plockar jag fram minnen av surgubbar på utställningar som ställer frågor som har den enda funktionen: PUNKTERA!  Jag ber mina kollegor och vänner att ställa kritiska frågor. Jag ber dem att beskriva vad det är de ser, så kan jag jämföra det med det jag ville ha sagt. Har jag talat samma språk som de som ser på verket? Denna process kan vara smärtsam om det visar sig att man inte når fram. Men varje misstag får min erfarenhet att växa, alla motgångar får mig att vara mer taggad nästa gång. Risktaganden är spännande och det som gör att det finns mening att fortsätta att utmana mig själv med konsthelvetet.

Just nu befinner jag mig i ett konkret läge av att rulla ned för en backe. Jag ska om sju dagar skicka en utställning till Moskva. Jag håller på med finlir och samlar tankar. Jag läser min loggbok för att se om där finns saker jag kan lägga till verket nu innan frakten för jag hinner inte justera så mycket på plats. Denna helg kommer jag att ta med mig jobbet till stugan för att avsluta och samla kraft inför veckan som kommer. Jag vet att det kommer upp saker i sista sekund som måste göras, det gör alltid det – det är en naturlag att det blir så. Små viktiga saker ska göras… klippa, limma, kapa och polera. Alla detaljer räknas.

Min närvaro blir allt mer statisk, som i elektrisk. Huden vibrerar, tankarna lägger sig utan på huden. Detta är lugnet före stormen. Jag kommer att få ett nytt avslut, en ny erfarenhet av att färdigställa installationen på ett museum som inte har samma sätt att jobba på som de hemma här i Sverige. Jag talar inte ens samma språk som dem och kanske måste visa och teckna med händerna för att visa hur jag vill ha allt. Jag räknar iskallt med att de inte har ordnat en tolk och att engelskan inte kommer att räcka till. Jag förbereder mig mentalt på att hamna i ett språkvacuum.

Det bästa jag kan göra nu är att förbereda mig på att jag ska göra allt, trots att de har meddelat att jag har fyra personer som ska hjälpa mig. Det är något helt nytt för mig, vaddå fyra personer? Jag är van att göra allt själv! Men det ska bli spännade att se vad det blir av detta Babels torn.

Stadiet av att avsluta blir helt ny och jag kan inte ens föreställa mig om hur det kommer att bli. Jag gillar inte vernissage. Så nu ska jag i en månad öva på vad jag ska säga, inte säga och hur jag smetar på ett avslappnat leende. Jag måste förmoligen hålla ett slags presenterande tal och det blir nog det svåraste i hela processen i skapandet av ett konstverk! Hur samlar man ihop ett tioårigt projekt till ett tal som inte planterar ett frö av ; *knixar med axeln* – Än sen då?

 

Annonser

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: