Att rita ett minne

maskbilden från aftonbladet 2008

Detta är ett bra exempel på varför det är viktigt med bildundervisning i skolan. Bilden visar den maskerade man som skjöt en tonåring i halsen. Offret ritade denna vittnesbild till polisen lite som en fantombild som förmodligen skulle användas i sökandet efter gärnismannen. Bilden är ett bra exempel på hur svårt det är att vittna om gärningsmannens/kvinnans utseende. Hur pålitligt är vårt bildminne? I detta fall är den rätt usel, ibland säger ord mer än sju streck på ett papper.

Annonser

9 svar

  1. Med tanke på att mannen hade en mask för ansiktet och endast hål för ögon, näsa och mun så vill jag nog påstå att bilden är rätt bra… =)

  2. *S*…jag kanske är för stygg?
    Eller så skulle killen kunna skylla på att verktygen är dåliga. Om han hade haft bättre papper och pennor så skulle det ha blivit bättre avbildning?…*S*

  3. Jag blev ombedd att uppge ett signalement på en blottare som fann ett intresse av att stå med shortsen vid anklarna och helnaken onanera i ett skogsbryn där jag låg och solade. Förutom att han hade solglasögon så att han såg ut som en makaber insekt, kunde jag bara säga att han var solbränd. Över hela kroppen…*s*

  4. Ja, det är just det jag menar att det är svårt att beskriva någon om man inte har fått vanan att betrakta och analysera det man ser. Tex genom att teckna och avbilda saker…
    Det krävs övning till att se och lägga detaljer på minnet.

  5. Har hört att om flera personer ser samma olycka så finns det lika många versioner som det var vittnen där.
    Men jag tror själv att det är olika hur mycket vi uppfattar av andra en del är väldigt duktiga på detaljer och andra ser inte ett smack.
    Kram

  6. Ja, jag har också läst samma sak. Det verkar ju vara lite vanskligt att använda sig av vittnen. Polisen kanske skulle först testa vilken förmåga vittnen har att beskriva en situation innan de använder sig av den insamlade informationen…
    I programmet Efterlyst verkar de gå efter massans vishet, att ju fler som säger samma sak desto mer troligt är det att de hittar rätt gärnisngsman.

  7. Skickliga poliser använder sig av vad som kallas för kognitiv intervju när de skall förhöra vittnen. Det innebär att man försöker komma åt de minnen man har av händelsen från olika perspektiv, eftersom vi lagrar minnen i hjärnan på flera olika platser och sätt. Genom att använda sig av denna metod kan man få människor att minnas detaljer de inte visste att de kom ihåg. Men, ju längre tid som får förflyta mellan det som hänt och att vittnen hörs, desto mer kontaminerade kommer deras bild av vad som hänt att vara. Det egna mentala tillståndet vid händelsen spelar stor roll för vad man minns, dvs vart man hade sitt fokus. Har man fått en pistol pekad i ansiktet på sig, kommer man inte att medvetet registrera det som händer i periferin exempelvis eftersom allt man ser är pistolen. Vi minns känslomässiga saker bättre än andra.

    Detta gör att massmedias frossande i brott och lätthändiga beskrivningar av dem, påverkar vittnen att minnas fel saker eftersom de ofta läser/hör/ser det som läggs fram. Det kallas för ”source confusion”, dvs man minns något, men man minns inte hur man fått informationen. Det polisen borde göra att höra vittnen omgående, med bandspelare, och sedan höra dem igen genom att använda sig av kognitiv intervju för att få fram den bästa möjliga minnesbilden. Ett förhör är sällan tillräckligt eftersom man minns saker efter hand.

    Om Efterlyst och dess programledare har jag mycket att säga, dock få saker som är ämnade för skrift…

  8. Mycket intressant Åsa! Source confusion låter ju intressant.. att minnas saker men inte veta hur… Jag tycker nog man kan se det i samtal av det allmänbildande slaget. Vissa personer är väldigt bra på att minnas var och hur de har lärt/hört något medan andra tex jag är dålig på att minnas det. Verkar som att ett visst ”tunnelseende” gör att inhämtad information bli vagt och svår att källbekräfta.
    Kan tänka mig att det går att ganska lätt styra minnet om man påverkas av tiden och som du säger konatmineras av andras beskrivning av samma sak.
    Jag var vittne till ett inbrott för några år sedan. Jag blev inte förhörd av polisen på hur de där killarna såg ut trots att jag var så nära dem att jag kunde ha skakat hand med dem. Jag har tänkt på speciellt en av dem så pass mycket att jag tror mig kunna beskriva honom rätt ingående om jag fick frågan idag. Polisen var rätt ointresserad av att samla information, det tog knappt registreringsnumret av tjuvarnas bil som jag skrev upp… Så visst polisen jobbar på på sätt som är främmande för mig…*S*

  9. Även jag har varit med om att lämna vittnesuppgifter till två stöddiga poliser som klev in och betedde sig som idioter. En man och en kvinna och inte hjälpte den sk kvinnliga sida dessa två.
    Jag har många frågetecken när det gäller den ”typ” av person som väljs ut till att bli poliser, mötte några riktigt vettiga och trevliga när jag jobbade som privatanställd, men många var väldigt kantiga och konstiga. Inte det bästa att möta när det hettar till ute och allmänheten är beroende av hjälp från dem.
    Sen var avdelningen jag jobbade på det lataste jag överhuvud taget har arbetat på i hela mitt liv. Ingen där verkade vilja jobba mer än de som höll på med sin utbildning och var där en kort period… de nya.
    Sorgligt men jag har inte så svårt att förstå att så lite verkar fungera i polisväsendet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: