Hur många av er tror på ödet och hur många tror att det är slumpen som styr vår tillvaro?
Varför är det oftast bara då det uppkommer en händelse av avvikande karraktär i livet som ödet dras ut ur kofferten? Ödet tycks dra i stängarna när man drabbas av kärlek vid första ögonkastet, brutet ben, vinstlott, dominoeffekt som verkar för bra/dålig för att vara sann… eller är det ren slump? Ödet kanske styr över de stora dragen i vår så utstakade liv medan slumpen får härja över de små detaljerna. Är det inte lite väl ofta godtyckligt hur vi tolkar händelsens karraktär när vi söker efter orsak för all verkan i vår tillvaro. Det ena styrs av större makter medan det andra bara är naturens nycker. Eller är det bara olika livsfilosofier?
PaljettenQ 
Jag tror att det är människans sökande efter mening och sammanhang som speglar hur man väljer att tolka skeenden. Personligen tror jag inte på slumpen, men väl på de fria valen i en redan fastställd livsväv. Jag tror vi möter de människor vi är menade att möta, valen vi gör bestämmer hur vi tar emot den lärdom som finns i de mötena.
Goethe har sagt ”Tills man har bestämt sig så finns där tvekan, möjligheten att dra sig tillbaka, alltd ineffektivitet beträffande alla handlingar till initiativ och skapande. Det finns en elementär sanning som, om man ignorerar den, dödar oräkneliga idéer och utmärkta planer: att i det ögonblick då man verkligen bestämmer sig då följer Försynen också med. Alla möjliga saker börjar hända för att hjälpa en som aldrig annars skulle ha inträffat. En hel rad av händelser kommer från beslutet.”
Visst kan man känna igen sig i det? Att när man väl bestämt sig för något så öppnar sig vägar och lösningar likt Sesam.
Faktiskt… jag kan ofta stå med två eller fler alternativ som är rätt likvärdiga. Nästan alltid är själva beslutet svårt men resultatet känns rätt utan att alternativen behöver vara fel… det är något man bara har valt bort denna gång.
I skapande processer tycker jag ofta att jag skissar på flera lösningar men måste till slut välja ett av dem… välja en riktning även fast det finns flera bra alternativ. De förkastade idéerna slängs inte i soporna, de förvaltas och förädlas vid senare tillfälle till något annat… det är kanske så de röda trådarna uppstår?
Valet, att väja aktivt i livet är kanske ytterligaren en typ av ”orsak/verkan” till slump och öde… det kanske inte är så polariserat som bara två motsatser?
Jag tror inte ens att det finns en slump. Allt är bara orsak och verkan.
…*S*…jo, det håller jag med om. Det är det enda logiska jag kan komma fram till. Om jag blåser på fingret, känner jag min andedräkt.
Jag kan nu se att det är olika saker vi blandar ihop till en röra…
Då man talar om slump och öde är det faktorer som sker utan vår påverkan… vi har inte gjort ett val, det sker ändå.
Man kan vilja en sak och sträva för att nå dit men ändå kan slump/öde driva en åt helt annat håll… eller tänker jag fel?
Med ödet brukar man väl mena en människas förutbestämda levnadslott medan slumpen är det oförsägbara. Fast hur man vet vilket som är vilket och hur eller om det hänger ihop har jag ingen aning om! Ibland har man ju flera alternativ att välja på men fastnar till slut för ett och sedan tänker man inte mer på det medan det kan vara annorlunda i bland.
När jag träffade Husse hade jag först bestämt mig för att inte gå på festen men ändrade mig två minuter innan och hängde med i alla fall. Hur hade mitt liv sett ut i dag om jag stannade hemma? Var det ödet att vi skulle träfas?
Inte helt lätta frågor att reda och säkert tycker vi väldigt olika!
Men slumpen implicerar att det inte finns någon större tanke med/bakom det som sker, det liksom bara sker utan någon som helst mening. Ödet står för något annat, där något, ett skeende eller ett möte, faktiskt är menat i någon metafysisk mening. Jag tror inte på slumpen, utan på att allt har en mening. Kalla det ödet eller vilken term som nu går att applicera på en sådan tanke.
Jag är så pass krass att jag röstar på att det är slumpen som stör/styr/leder/gagnar mitt liv… Det är min övertygelse.
För jag har svårt att se att det finns mer mening än det jag tolkar in i det som sker i mitt liv. Jag fyller mitt eget liv med mening och det är mångt och mycket som sker bortom mina egna val…jag kan t.ex inte avgöra om räntor, sjukdom gör att jag måste göra livsval eller förändra och anpassa mitt liv efter det som sker.
Jag kan inte styra bort cellers reaktion i min kropp, eller få min familj att älska mig. Jag gör mitt bästa och föröker finna mening i den tillvaro jag befinner mig i. Jag tror ingen (högre-) makt har förutbestämt mitt liv i förväg och jag tror att det alltid går att lösa problem, att det finns mer än en lösning på samma problem. Alltså, ingen master plan.
Dessutom tror jag att det går att sära på det andliga och det kroppsliga, det konkreta och det sublima… den fria viljan och idén. Att det är bara vi som individer som ställs inför individuella vägskäl. Slumpen har ingen vilja eller mening. Vi fyller våra liv med mening. Ingen mening är större än någon annan…inför uppgiften av att existera är vi likvärdiga. Oavsett vilken livsfilosofi väljer att leva efter.
Jag kan leva med att slumpen som stör/styr/gynnar mitt liv inte har en mening eller syfte, det är det som gör att det är gott att känna att man lever. Fan det är inte gott att leva varje dag, men vem vill leva i intighet och utan att ha klarat ett och annat hinder i livet?
Svårighet smakar bäst i ett töcken av glömska.
….shoot me. (fortfarande öppen för dialog)
Angående uttrycket ”levnadslott”…jag kommer att tänka på fatalism, att livet har en bestämd rutt och att det inte spelar någon som helst roll vad jag gör… Ödet har redan bestämt min ”livslott”. Det går fetbort i min livsfilosofi. Detta troende av oundvikligt öde är så ruttet att jag storkar vid blotta tanken.
Pendeln har nått vertex (högsta, yttersta punkt på sin kurva).
*iiiiisch*
….shoot me again….:)
…natt-tanke fastnar:
Kan man likna tro på öde och slump med tron på en högre makt som i en religiös makt/ faktor som styr våra liv, en gud?
Kan man likställa tro på ödet som att tro på gud? Åandra sidan likna tron på slumpen med naturvetenskap?
*sover på saken*
För att besvara den frågan får man väl börja med att fundera på vad en gud är? Kanske som nornorna som spinner livets trådar men det ansågs de göra även åt gudarna…
Nåja, giod morgon!
Nja, är det så?
kanske..
Det jag kan se skillnad på är att slumpen kan mätas som statistik och ställas upp i diagram. Man kan avgöra om vissa saker är styrda av slump eller om det är aktiva val där man har haft möjlighet att påverka utfallet.
Medan ödet inte riktigt lika ofta presenteras i uträkningar. Det är svårt för mig att föreställa mig mitt liv som en förutbestämd ”livslott”. Jag finner ingen mening i det. För om jag skulle försöka se det som att varje moment i livet har en mening så skulle jag hela tiden ställa mig frågan:
– Är detta menat för mig? Gör jag val som är ämnade för mig? Gör jag rätt? När har jag funnit det rätta? Det verkar allt för krångligt för att bli en vacker livsekvation:)
Men som sagt, det är ju bara då det sker oväntade saker och man hamnar i oväntade situationer man pratar om slumpen eller ödet. Det vore kanske jobbigt att utsättas för dem hela tiden. Den slump som hela tiden sker, rymms innanför ramen av det förväntade eller det som inte klassas som något avvikande. Det är ju inte så att man blir lika häpen och förvånad över de kort man får i handen när man spelar poker… det är när man får fyra äss som gör att man kanske tänker en segervis tanke på slumpens goda fördelar. Men det är kanske inte tillräckligt oväntat att kalla det ett öde?
Hur står det till med uttrycket; det nyckfulla ödet? Hur är ett öde nyckfullt?
Snitsaren grymtar från sin säng:
På samma sätt som det bara finns en historia i vår verklighet, kommer det bara att existera en framtid. I den meningen är den bestämd. Hur den ser ut vet vi inte. I den meningen är den obestämd. Våra fria val är liksom slumpen en del av denna enda (och i den meningen bestämda) framtid. Den fria viljan är (i denna mening) en illusion. Likväl är det tur att den finns.
I det fall du pratar om framtidens förutbestämdhet så blir fria viljan en illusion. För vad finns det för mening i att våndas i en valsituation när det ändå är förutbestämt vad som komma skall?
Om man ser på livet som en färdigskriven bok där allt är redan skrivet. Så kan jag på sätt och vis förstå att allt är färdigt, det är ett öde. Men alltså…hur fanken hanterar man en sådan livsfilosofi? Jag blir bara ledd i handen framåt och om jag väljer fritt att streta emot eller rymmer så är jag kvar i den mardrömmen tills det står; The end, på sista sidan.
Då kanske man kan leka med tanken på att livet inte är en bok utan en anteckningsbok. Där skriver man ner bara det som kan konstateras, det som har hänt det går inte att få ogjort, men det det går att påverka det som komma skall. Man vet inte hur lång sagan blir men det där finns oändligt många blanka sidor att fylla.
Det är mitt ansvar att fylla livet med mening. Där i finns utmaningen och livsglädjen (livsviljan) att skapa ett tillräckligt intressant liv så att när man trillar av pinn kan man vara glad att ha haft så mycket värdefullt att skriva ner i den där anteckningsboken.
Jag ser historien och den gångna tiden som en linjär räcka av händelser med en klar kronologisk ordning. Framtiden är totalt väsensskilld och är inte på något sätt jämförbar med det förgångna. Just därför är de sina motpoler, de liknar inte varandra trots att de är så strakt kopplade till varandra. Det som är fast förflyktigas i nuet.
Snitsaren använder inte gärna ordet ”förutbestämd”. Med det missvisande paricipet ”bestämd” menar han snarare ”unik”. Framtidens räcka av händelser kommer att följa på varandra på samma sätt som historiens. Däri ligger en likhet. Våra liv hittills har blivit exakt så som de blivit och inte på något annat sätt. När vi föddes gick vi just denna (nu kända men då okända) framtid till mötes. Om framtiden i någon mening existerar innan den inträffat är för snitsaren en definitionsfråga, som inte påverkar vårt sätt att tänka och vara. Livets bok skrivs så länge vi lever och naturligtvis är det vårt ansvar att fylla den på bästa sätt.
Kan man förresten inte också säga att ”det som är flyktigt fångas i nuet och blir fast” (Framtiden inträffar och blir historia)
En enkel butler, som inte fattat hälften, kan bara hålla med om ovanstående.
För att få ordning på begreppen vill jag separera psykologiska och filosofiska synsätt och diskussioner då det kommer till ödet och slump. Även den ”fria viljan” är ett annat ämne än det som har med begreppet slump vrs ödet att göra.
Är det ens rätt att prata om krafter då det kommer till frågan om vilket som är allrådande i vårt universum- versa. Är det verkligen en högre makt eller är det ett naturfenomen? Går det att likna slumpen vid en naturkraft som kanske är lika unik som t.ex. magnetism?
Kan man dessutom dela upp oss i två grupper där de ena söker livets sanning med psykologiska termer och idéer, medan de andra söker svaren genom naturvetenskap och konkret bevisföring?
De som har en mer kännslomässig och intuitiv bild om sin existens kanske är mer benägen att tro på ödet och en högre makt. Medan de som ser sin existen som en nyck, en tillfällighet och har ett behov av logiska slutsatser som bevis på sin existens.
Båda grupperna är lika envetna med att hitta svaren på livets gåta men söker med olika lyktor.
Jag är jätteglad att ni vill knåda ämnet med mig! Verkligen roligt:)
Jag tror på ödet. Ett tärningskast är aldrig slumpmässigt; utfallet beror på miljarder variabler. Alla dessa variabler skapar en illusion om en slumpmässighet som egentligen inte existerar.
Däremot kan inte allt sägas vara förutbestämt. Detta beror helt enkelt på att naturen inte ”bestämmer” saker. Ödet är därför det oundvikliga resultatet av miljarder och åter miljarder kedjereaktioner som samverkar.
Finns det då något som kan kallas slump över huvudtaget om man ser det som du? Vad är då ödet i detta fall som du beskriver det?
Jag tror heller inte slumpen styrs av naturens ”vilja”, det är ett likgiltig ”antingen eller”. Det kan bli vad som helst under sina förutsättningar. Som i att en tärning kan visa allt mellan ett och sex men aldrig sju. Då vore det ju oväntat över det naturliga. Det kan bli precis hur som helst, under de förutsättningar som den betraktade situationen kan erbjuda.
Kan man enas om att ödet ofta ses som en högre och andlig makt som styr och i den bemärkelsen förutbestämmer det som komma skall. Eller är ödet något helt annat?
Jag är inte riktigt redo att säga att ödet är det enda logiska bara för att det inte finns svar/lösningar på en fråga/problem. Det är som att först leta efter kunskap och sedan ge upp bara för att det inte finns en enkel lösning.
Det verkar vara fler av er som tror på ödet än på slumpen. Ni är verkligen en utmaning..*S*
(funderar vidare)
[…] jag inte allt för många dagar sedan har samtalat och funderar fortfarande om det där med slump och ödet*, vad är det som […]
[…] och Synkronicitet För en tid sedan skrev jag ett inlägg om Slump och Öde, se inlägget: Räkmacka eller Bananskal?. Efter det hittade jag en bok av Jan Cederquist; Slumpen är ingen tillfällighet. Nu ska jag […]
[…] är PaljettenQ som undrar (och det är jag som vardagsfilosofiskt fastnar på […]