Doften av död och nedbrytning pirrar i näsan. Slaskiga soppar i skogen är full av mask som krälar långsamt i den kalla luften. Slemmiga grässtrån smeker vaderna och de orkar inte en frasa längre. Det faller en tystnad. Inte ens skogen egna wunderbaums lyckas maskera sitt eget förfall. Kådan stelnar. Allt grönt börjar skifta i brunt. En tyst och stilla väntan på cresendo av färger.
PaljettenQ 
Är det där en hyllning eller sågning av hösten?
En slaskig och maskäten sopp har jag stått öga mot öga med och det var bara krälande…
Antingen är jag jätte less på att stå där i blöta gummistövlar och rinnig näsa eller så vadar jag fram i pölar av frasande löv med ett klingande skratt. Allt är kontextbundet:) Denna helg var både och.
Iskalla fingrar som värmdes upp mot en lummen kakelugn och en skvätt OP som värmande sipprade ut i blodsystemet… Då gör det inget att det regnar ute. Då kan jag med stor nöjsamhet dra på mig raggisarna och betrakta den långasamma döden utanför mitt fönster.
Mmm känner med varje ord du skriver hur hösten har trängt sig på och tagit för sig av det som var vår sommar njutning. Hösten har alltid varit min tid och jag blir lite hyserisk när jag ser hur fort allt förmultnar och nu tänker jag just på alla mina svampar… jag vill hinna ännu några svampturer i klar hög höstluft och njuta med korgen full på väg hem.
Kram
Ha, det är därför jag inte plockar svamp :) Men det var ändå vackert skrivet. Färgerna på alla träd som förbreder sig inför vinterns vila däremot, de älskar jag.
Ha en skön måndag
Jag tycker döden klär hösten. Det finns något väldigt rogivande i att allt dör omkring en och att livet går in i ett stillsammare tempo. Man behöver inte stressa omkring och hinna med så mycket medan det ändå är sommar. Det där gräset som måste klippas, eller alla de där picknickarna man vill ha, eller bara det konstant dåliga samvetet man har om man inte orkar gå ut när solen skiner. Det regnar på något sätt ändå imorgon, så man kan ta det lugnt och njuta av att det är just lite halvmörkt och saktfärdigt. För på något sätt vet man ju att om några månader ruskar naturen på axlarna, sträcker på ryggen och likt Ronja fyller omvärlden med sitt vårskrik.