I dagens DN kan man läsa om en rättsligprocess kring bildupphovsrätten. Fotografen Jacob Forsell anklagar målarinnan Eva Cohen att ha plagierat en bild han har tagit av Ingmar Bergman. Hon har till sin målning använt en förlaga där han står och jobbar bakom kameran. Den är förvisso spegelvänd och andra små detaljer är ändrade. Vad ska man tycka om detta, är det plagiat? Eller en cover? Kanske en parafras?
Forsell lär ha sagt ungefär: ”Att kopiera på det här viset och sedan ta 57 000 kr för målningen är inte acceptablet. Det är ju min bild hon tjänar pengar på.” (jag lämnar utrymme för felcitering men andemeningen kanske kan stämma). Det jag retar mig på är att kunden blir förd bakom ljuset, inte bara fotografen. Det är kunden som måste få rätt information om produktens äkthet och självständiga konstnärlighet. Konsumentlagen säger väl att alla varor skall deklareras? På samma sätt som musik, film och teater kan väl konst deklareras?
Om nu Eva Cohen säljer sin målning till en offentlig miljö så kan hon få årlig ersättning för sitt verk genom organisationen BUS. Fotografen Jacob Forsell, får i detta fall inte en krona eftersom han bara får eventuella ersättningar för sina original om de publiceras eller visas offentligt.
Denna process kommer jag att följa med stort intresse. Om Eva Cohen blir fälld i tingsrätten och sedemera hovrätten kommer vi att stå inför något nytt, något spännande och något vi kan leka med. Frågan kanske bara är hur denna deklaration ska paketeras. Hur ska den ska redogöras och hur ska den övervakas att den eventuella nya lagen efterlevs? Räcker det med organisationen BUS (Bildkonst Upphovsrätt i Sverige )?
Frågan som sedan kommer som ett brev på posten är; vilka bilder ska skyddas? Är det alla bilder? Det torde ju bli ett Sisyfosjobb. Man skulle ju kunna tänka sig att alla som anmäler sina alster till BUS kan få ersättning och ”skydd”, organisationen hanterar ärenden där det tvistas kring misstänkta plagiat med mera.
Sedan kommer nästa grundläggande fråga; Ska man kunna ta patent på form, motiv och kompositioner? Om man är unik i sitt skapande, gör något helt nytt och innovativt, ska man då ha samma rätt som inom annnan tillverkningsindustri att ta patent på sin uppfinning?
Hur länge ska bilderna skyddas? Tillämpas samma tidsspann som för musikaliska stycken? Då skulle det vara fritt fram att plagiera, kopiera och nyttja Rembrant, Da Vinci och gänget.
Jag har faktiskt inte bestämt mig för vad jag ska tycka om detta. Men jag tycker nog i grunden att det kan bli bra om man gör en seriös och väl genomtänkt reform.
PaljettenQ 
Intressant fråga. Är det inte sjuttio år för musik? Jag har för mig det.
*S*..jo, jag tog de där gubbarna som exempel för att inte hamna i klister. De har varit döda tillräckligt länge, så att säga. Har de inte ökat från 50 till 70 år rätt nyligen? Med nyligen menar jag några år…
En spontan, och kanske inte alltför genomtänkt, reaktion från mig är: Skulle man in förlängningen även kunna tänka sig att motivet, eller som in detta fallet hans efterlevande, skulle kunna ha någon sorts i alla fall moralisk rätt till ersättning? Utan Bergman – inga 57000. Dvs kan någon ta en bild av mig som i inbringar stora pengar utan att jag får ett öre?
Just precis…men i detta fall är det fotografen som ska ha en eventuell ersättning… likna problemet med upphovsrätt inom musiken, STIM är den organisation som handhar deras ärenden. Där kan man ju skaffa rätten att göra covers, där originaluppföraren får en slant. Allt enligt avtal.
Om jag tex målar en målning och anmäler den till BUS, får den registrerad och godkänd så skyddas den på sätt och vis. BUS kan också granska målningen och se efter att den inte är en kopia, eller ett plagiat. Där skulle det kunna finnas ett råd som opartiskt bedömmer och delegerar tvister till domstol om de inte kan enas med de inblandade konstnärerna.
Ett system av detta slag skulle också med lite tur kunna höja status för konstnärer. Kanske många så kallade autodidakta hobbymålare av inte så hög kvalité trillar bort i denna hantering. Många gånger konkurrerar utbildade konstnärer med ALLA som lägger färg på en duk. En slags licensering och diplomering av verken kan bli en garanti för köparen att veta vad hon/han lägger sina pengar på.
De kan dessutom varuskydda sina produkter på ett mer kontrollerat sätt. Idag (hösten 2008) ligger summan för följerätten på 2050 kr. Allt under den summan bevakas inte av BUS, det får man göra själv. Om den summan är vettig kan diskuteras.
Jag säljer ofta verk som kostar mindre och då är jag ju inte lika angelägen att sälja dem till offentliga miljöer. Men att kunna sälja ett originalverk för 1500-2000 kr till privata är ju vettigt i min mening.
Men låt säga att jag säljer ett grafiskt verk till kommunen för 1800 kr och de hänger upp den i ett konferrensrum som används flitigt. Då följer inte BUS upp ärendet och jag får således ingen ersättning.
Kontentan blir att konst inte bör kosta mindre än 2050 kr. För att vara på den säkra sidan.
Om man skulle få större flöde och omsättning inom/genom BUS kan man ju hoppas att följerättssumman blir något lägre. Men idag finns det nog inte resurser nog att täcka de kostnaderna.
Min första tanke var ”herre gud, på Ingmar Bergman finns det väl många bilder som helst så hur ska man veta vem som tog vilken och vem som var först”. Nu vet ju jag inte vilket fotografi det handlar om.
Jag vet bara att det ju inte är omöjligt att två konstnären kan få samma ide utan att vara påverkade av varandra. T ex en gång vävde jag handdukar med en speciell teknik och i ett speciellt material och sålde på en julmarknad. Jag hade börjat väva dem säkert ett halvår innan men det kändes lite snopet när en populär vävtidning hade med exakt samma handduk i sitt julnummer.