Fallenhet eller öde?

Jag snubblade över detta skolfoto från 1980-talet, klassen var som ni ser rätt liten, vi var totalt 50 elever på hela skolan. Trots det hade vår klass en speciell dynamik och samma typ av problem som förekommer på alla skolor. På fotografiet går vi i andra klass och är spända inför en skolresa till Gotland. När jag ser på dessa barn på bilden inser jag att vi var en grupp av personer som redan då gick att ana vad vi skulle jobba med som vuxna. Det är ju lättare att se sambanden och ”ödet” när man har facit i handen.

Yrken vi har idag räknat från vänstra översta raden är:

  • Psykologistudent och Företagare
  • Konstnär
  • Yrkesfiskare
  • Musiker
  • Pensionär (Läraren)
  • Administratör och Sångerska
  • Industriarbetare
  • Kattuppfödare och Omvårdspersonal

Det är bara yrkesfiskaren som bor kvar på deltid i byn. Alla andra har i olika skeden i livet valt att flytta. Nu när jag ser på bilden känner jag igen persontyperna vi var och fortfarande är. Musikern var en fena på att spela piano och redan då trodde vi att han skulle spela rockenroll när han blir stor *häpp*.

Kattuppfödaren har alltid vurmat för djur och männsikor. Gissningen skulle kanske kunnat ha varit att hon skulle ha drivit ett stuteri eller någon ridskola. Även Studenten har på sätt och vis blivit som man kunde förutse, hon är extremt äventyrlig och vetgirig. Kanske är det därför hon aldrig slutar plugga? Ständigt i rörelse och en intellektuell utforskare.

Yrkesfiskaren har alltid avskytt skolbänken och kunde kanske inte ha kommit ur den fort nog, han lärde sig sitt yrke redan som barn. Skolan var nog mer ett hinder för att börja i arbetslivet. Sångerskan har stämbanden mitt i hjärtat och har sjungit hela sitt liv, men kompletterar sången med ett handfast arbete på kontor. Industriarbetaren har kanske det mest typiska arbete som kunde ha blivit lotten för de flesta av oss andra. Det fanns till och med en yrkesinriktad gymnasie utbildning för att stanna kvar i byn och jobba på Fabriken som finns där.

Är detta ett tecken på ödets existens eller är det bara så att vi har medfödda talanger och fallenhet för olika saker. Endel av oss är mer emotionella medan andra är musikaliska eller händiga.  Jag tror dessutom att en av orsakerna att jag själv blev Konstnär är att jag i fjärde klass fick uppmuntran. Fröken sa att jag var så duktig på att rita! Säkert i ett trevande efter att komma på något jag var duktig på. Jag har alltid haft svårt för att skriva, läsa och räkna. Jag var kanske den svagaste i klassen då det kom till att göra rätt. Innehållet var det nog inget fel på, men det går ju inte att räkna nästan rätt då det kommer till matematik. Men den uppmuntran jag fick för det konstnärliga gav mig en bild av att det fanns en plats i vuxenvärlden även för mig. Det var då jag för första gången jag födde tanken på att bli konstnär, utan att veta vad det var förutom att de målar tavlor.

Länk till ett tidigare inlägg om temat öde eller slump.

Annonser

8 svar

  1. Det hade varit intressant att höra om den vuxna läraren såg då det vi ser idag? Vad hon tänkte om hur våra olika framtider skulle se ut. Pratade vi någonsin om vad vi ville bli när vi blev stora? Jag tror jag tänkte veterinär ett tag, men det kan vara en efterhandskonstruktion eller en idé lite senare in i ungdomen.

    Min tro är att vi alla har medfödda fallenheter, talanger, svagheter och svårigheter och att den miljö vi hamnar i, kan hjälpa oss att föda det positiva och dämpa det negativa eller tvärtom förtrycka det positiva och nära det negativa. Den mer existentiella frågan kanske är hur det kan komma sig att vi har dessa egenskaper och hur det såhär i efterhand kan se ut som att vi var ”ämnade” för vissa saker eller skeenden i livet?

    Till skillnad från dig har jag ju aldrig haft en plan för hur mitt liv skulle se ut och vad jag vill göra. Det känns mest som att jag har hakat på saker som jag tyckt verkat intressanta och spännande efter vägen och Häpp! Här är jag nu. Snart 30 år efter det att den bilden togs. Jag har visserligen bejakat det som passat mig för stunden, dvs mina fallenheter och intressen, men möjligheterna som landat i mitt knä känns för mig som komna från ”the bigger picture”. Det ena leder till det andra och gör mitt liv fullt av ny kunskap och nya erfarenheter. En del goda, en del as-kassa, men likväl erfarenhter att lära sig av.

    Oberoende av om det är slumpen eller ödet som styr, så har vi kanske inte alltid valet att styra varthän vi hamnar i livet, men vi har alltid valet att förhålla oss till det vi hamnat i. Huruvida man väljer att bejaka sina fallenheter och vågar utmana sina svårigheter eller istället väljer att vandra en mer skygglappsbetonad och förmodligen mycket bekvämare väg genom livet är ju faktiskt upp till var och en av oss. Som någon sa ”Det är endast genom att stå ensamma och modigt möta våra personliga utmaningar som vi kan vara sanna mot vårt själv”. Men det kanske ändå är värt att reflektera över vem som i slutändan var lyckligast?

  2. Hej Åsa :) Du är studenten, så det är nu bevisat att du är som jag sa: vetgirig och intelligent.

    Jag tror som du skrev, att man måste utgå ifrån den situation man befinner sig i för tillfället. Först då kan man avgöra om man är lycklig och om det finns motivation och önskan om något annat.
    Att känna glädje är något annat än vara lycklig.

    Jag tror inte på ödet, för jag tror inte det gör mig till en bättre människa om jag är konstnär eller om jag svetsar komponenter på en fabrik. Det finns ingen större mening (öde) i att jag nu faktiskt är konstnär. Däremot finns där stor strävan och motivation till att jag blev det. Plus på att jag har halkat på ett och annat bananskal på vägen….*Ler*

    Även om jag som barn fick en idé om att bli konstnär så är det inte förrän jag var i 20 års ålder som jag insåg vad det innebär att vara det. Dessutom var det kanske inte förrän då jag insåg att jag kan jobba som konstnär men att det kommer att krävas mycket från mig och att jag med stor sannolikhet inte kommer att kunna leva på det. Att jag senare kanske måste överväga att göra något annat. Det övervägandet hänger över mig ganska ofta. Det är piskan, moroten är glädjen och friheten att förverkliga de idéer jag har.

    Jag tycker det är häftigt att så många av oss i vår lilla klass ändå har valt kreativa yrken/ sidoinkomster. Trots att de flesta av oss är så kallade arbetarungar. Jag vet inte hur det är med dig, men jag är den första i min släkt som har gått på universitet. Det var en stor grej!

    Jag tycker att även du är kreativ på liknande sätt som jag, du undersöker en tanke, en process… du gör det som känns angeläget. Båda tänker vi nog ofta: – Tänk om jag skulle göra så här…? och sedan provar vi våra idéer. Om det inte kan kallas för kreativitet, då får jag åter igen säga, jag är konstnär men jag är inte speciellt kreativ. Jag är bara nyfiken.

    Lycka, vad är det? Ganska ofta stöter jag på personer som säger sig sakna lycka i livet. Men då undrar jag vad det är som saknas.

  3. Så intressant skriver och även kommenterat av Åsa. Jag tänkte mycket liknande tankar när jag i 30 års ålder första gången samlade ihop min gamla klass för ett klassmöte. Mycket riktigt var många precis det jag hade väntat mig, men några överraskade så klart… tack o lov för det att vi inte är sååå förutsägbara.
    Själv var jag väl som dig dålig på matte och ganska svagpresterande i skolkan, fick nog aldrig höra hemma att jag kunde något överhuvudtaget. Det hängde i alla de där åren när man borde ha kraft att studera och bli något.
    Jag ville bli sånt som alla sa att jag alltid borde blivit… psykolog eller barnmorska det var mina drömmar, men de satt i talltoppen, där jag för övrigt nog var fastbunden av mina föräldrar. Det var bara så på den tiden, föräldrarna fattade aldrig vad det borde gjort eller vara för stöd.
    Sen min usla matte som tog udden av allt… inget kunde man bli om man var dålig på matte. Sen att jag var duktig på allt som tex. handarbete, matlagning/bak, gympan och en jäkel på att läsa högt och ordna pyssel till klassen på lördagarna (vi gick ju halva dagen i skolan då) det var ju inget som någon såg eller brydde sig om. Tror det är samma även nu i skolan, kan man inte matte så är man körd.
    Det finaste och bästa i skolan var ju bara de som kunde matte och var plugghästar, gullhästarna. Tråkbollarna som socialt var urkass … men det är väl de som styr oss alla hela tiden, studerar blir något och kniper de mer välbetalda jobben får styra oss andra ha ha inga fördomar alls… Äsch skolan är mest a pain in the ass i mitt minne.. så jag borde kanske hålla truten. Men det är jag som vanligt dålig på..
    Kram då

  4. Som lärare har jag ibland en väldigt klar bild (tycker jag i alla fall själv) av hur framtiden kommer att te sig för vissa av eleverna. Undrar om jag har rätt? Mycket kan ju hända på livets resa fast samtidigt ärver vi en hel del mönster så vissa saker stämmer nog… Intressant!

  5. åh vilket bra intressant inlägg och kommentarer. Sitter och tittar på debatt som handlar om just skolan när jag började läsa ditt inlägg och de var mycket intressantare än Janne Josefsson.
    Fast nu ringde det och jag glömde helt vad jag skulle skriva, men men. Jag kommer tillbaka,

  6. God morgon!
    Oj! Intressant det här, men klockan halvsju på morgonen är skallen inte riktigt vaken. Tack för att du gav mig ngt utmannande att tänka på under dagens Elmiamässa.

    Det du ser som självklara samband idag görs ju med ”facit” i hand. Hur mycket påverkar det måntro? Ska sklura under dagen och gå igenom egna klasslistan. Hotellfrukost nästa!

  7. Jag har varit med i en paneldebatt om just barn och deras kreativitet. Vad är det som gör att vissa fortsätter att skapa konst med andra slutar? Många som trots att de har anlag och talang tappar intresset för att skapa, varför?
    Barn över huvudtaget kan vara bra på vissa saker men de väljer att göra annat. Kan det bero på uppmuntran och förutättningar?

    Min teori om det där att de allra flesta slutar måla när de komemr upp i tonåren är att de får en enkelriktad kritik och uppmuntran av vuxna. Hur ofta har man inte hört: – Åååååå vad fiiiint du målar! Och så får de en klapp på axeln och läraren går vidare.
    Om vi skulle säga så till en treåring som håller på att lära sig prata: – Ååååå vad fiiiint du pratar! Nää, man uppmuntrar dem att prata mer, och utveckla sitt prat.
    Samma typ av uppmuntran behövs inom konst, matematik och gymnastik och andra ämnen. Det är ren och skär okunskap som gör att man tror att en person kan lära sig konstnärligt uttryck utan läxor, utan intryck, handledning med mera. Man måste lära sig bilderns komposition, färglära, perspektiv.. osv.
    Samma ska är det att lära sig att läsa. Man lär sig det grammatiska, ordförståelse, man lär sig inte att läsa en bok utan att ha lärt sig alla bokstäver!

  8. Livsglimten:
    Jag har funderat på det där med matte… varför tappade jag intresset för det när jag kom upp på högstadiet?
    Från att ha handlat om formlernas betydelse och nyttan av matematik i låg och mellanstadiet kom matten att handla om mängder av uträkningar på högstadiet. Den som räknade ut flest formler vann. Hur fan ska man lära sig matte och dess nytta på det viset?
    Jag tycker matte har kommit att bli roligare nu när jag kan läsa om det i böcker om fysik och kemi. Där pratar man mer om strukturer än om innehållet (missförstå mig rätt). Matte ska och kan appliceras på så många olika problem att det blir ointressant att räkna ut fantasiproblem. Så som de läroböcker var upplagda då jag gick i skolan. Man pratade inte ett dugg om magin bakom matematik.

    Undrar varför matte har blivit ett eget ämne i skolan, när den ändå inte är användbar i sin rena form? Man måste applicera den på andra ämnen, fysik, kemi, ekonomi, osv för att vara till någon som helst nytta.
    Om man skulle se till att de andra ämnena innehåller låt säga minst 10-15 minuter mattematik så skulle varje skoldag ha totalt 60-70 minuter matte.

    Att separera matematiken i grundskolan från de andra ämnena kan kanske liknas med att man skulle ha ett kärnämne i Grammatik men man pratar inte språket eller skriver hela meningar under den lektionen….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: