Kärlek

karlek-2008-paljettenq

Efter regn kommer sol

Annonser

10 svar

  1. Nästan alla bilder du gör känns som klassiker, tycker jag.
    En sak, by the way, som jag blir avundsjuk på är skuggorna. Jag har aldrig lärt mig eller fattat vars på ett motiv skuggorna ska vara.

  2. Inte jag heller, jag chansar…*garvar* (skojar lite -lite)

  3. Skulle man kunna se ”vi:et” i en relation som att förlora en bit av sig själv?
    För mig symboliserar bilden just det, att man i en tvåsamhet ibland måste lämna delar av sig själv bakom för att kunna gå vidare.

    (Sen när relationen är över får man springa som satan för att hinna plocka upp de förlorade delarna innan de är borta för alltid…*s*)

  4. Ja, det var ju jag som tydligen blev anonym…

  5. Intressant reflektion Åsa. Undrar om de flesta tycker sig förlora delar av sig själv då de går in i tvåsamhet? Om de är mindre viktiga bitar kanske man inte ens märker att man har tappat dem, men om det är vitala delar kanske man till och med blir rädd för att binda sig i en relation…. Vore intressant att se vad det är för förluster man gör, alla har vi kanske olika delar vi släpper eller håller oss fast vid.

  6. Jag tänker att många kan ha kämpat länge för att bli ett ”jag” och att det då kan vara svårt att släppa delar av detta jag för att bli ett ”vi”. Vilket naturligtvis i sin förlängning kan leda till att man blir rädd för vad tvåsamheten kan föra med sig.

    Jag tror att när man upplever att förhållandet innebär att helheten är större än summan av delarna, så kan det också vara lättare att släppa delar av sig själv för att få något mer. Men om tvåsamheten istället innebär att helheten blir mindre än summa av delarna, dvs 1+1=1, då skulle iaf jag dra öronen åt mig och hålla hårt i mina delar för att inte förlora mig själv ett uppslukande ”vi” där mitt ”jag” försvinner.

  7. Mjo, jag förstår hur du menar. Jag tar gärna ett par kilo av det där ”uppslukandet”, jag har så mycket jag att ge bort….huij. *ler under kort lugg* skämt å sido. ;)
    Sitter nu och funderar hur det kan vara när man i ett parförhållande lever länge ihop, förhållanden är ju inga statiska grejer. Allt är föränderligt och det där Jaget kan vara och ta olika stor plats genom åren. Även behovet av att vara det totalt autonoma jaget och despotiskt få bestämma allt hela tiden… eller det lilla jaget som verkligen bara vill vara Vi-vi-vi-vi-vi-för-alltid-lämna-inte-mig-för-då-döööööör-jag.
    Jag tror det är då förändringarna kommer och upptäcks som man hamnar i ett läge där man förhandlar med sig själv om jagets delar och funderar på vad det får kosta att vara vi-två.
    I uppslukandet kanske det finns mycket passion och erotik som gör att förhandlingen kanske känns lite väl dyr när man upptäcker vad det var för delar av jaget som försvann?

  8. Jag tror att det går att hitta ett uppslukande även i långa parförhållanden, även om det då kanske inte handlar så mycket om passionen och erotiken som om att man delvis slutat se varandra som egna individer. Man tar den andre för givet och det finns på något sätt inte i ens medvetande att den andre skulle försvinna eller byta åsikter och värderingar. Man inleder alla meningar med ”-Vi tycker att…” utan att reflektera att man genom detta kan beröva den andra möjigheten att få ha en egen åsikt och kanske till och med en avvikande sådan. Olikheter blir hotfulla och tecken på att inte allt är som det ska. Dynamiken försvinner och uppslukandet i vi:et cementeras till att bli något statiskt.

    När det gäller din avslutande tanke så håller jag absolut med. Den uppslukelse som kan finnas i förälskelsefasen är ju övergående tänker jag och det är där man har möjligheten att stå för de delar som man faktiskt har kämpat sig till. Är inte risken att om man alltför mycket går upp i tvåsamheten initialt, och kastar av sig delar för att passa den andra, aldrig kan förhandla tillbaka de delar som försvann? Om människor vågade stå lite mer för de de egentligen är när de blir förälskade, skulle kanske inte den påföljande och ofrånkomliga vardagen bli så hotande?

    Det borde vara möjligt att inte förhandla bort delar av sig själv i den nya sänghalmen och därmed stå lite bättre rustad för ett ”vi” som ger frihet, utrymme och samexistens, eller?

  9. *huttrar*…jo, jag håller med om den där slentrianbruket av ”vi”.
    Jag tecknade en bild till dig:)
    Ska fundera mer om ämnet i helgen… återkommer!
    *kram*

  10. Du är så go! *s* Tack för bilden!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: