Prestigefjolla

biljard-2008-paljettenq

Lördagkvällen spenderade jag och ett par vänner i en biljardhall. Ingen av oss kunde spelreglerna så vi kom överrens om egna. Det blev lånade termer från andra sporter kan jag gissa men om de är från poker eller ishockey kan jag inte avgöra. *Foooore*

Munterheten var stor med tanke på att vi mest föste bollarna fram och tillbaka över bordet. Då någon av oss lyckades sänka en pjäs så lyfte taket av hurraropen. Men förlägenheten var slående då de enklaste stötarna fick bollen att trotsa fysikens regler. Vi försökte genom logik komma fram till essensen av spelet. Är infallsvinkeln lika med utfallsvinkeln? Spinnbollar och stoppskott borde kanske passas med en backhand?

Men vad är det då i spelet som gör att jag ändå kände en slags prestige och prestationskrav? Mitt i leken och stojet finns en kärna av att vilja imponera och vara duktig. Är det det som är poängen med spel? Att vilja bli bättre? Då motståndaren betraktar det du gör in i minsta detalj finns en strävan att lyckas. Din motståndare är å andra sidan en källa till kunskap. Det är ett ömsesidigt företagsspionage.

Mitt i leken upptäcker jag Prestigefjollan i mig och skadeglädjen är hjärtligt genuin när kompisen knockar i 8an av misstag.

Annonser

6 svar

  1. Jo men jag tro faktiskt att vissa människor är så tävlingsinriktade i sin läggning. Det kvittar ju i så fall i vilket sammanhang.
    Jag har spelat på ett minibord med mitt barnbarn, vi hade också egna regler. Men kul hade vi :)
    Trevlig advent

  2. Jo, det har du rätt i. Jag är nog rätt tävlingsinriktad oavsett vad det gäller. Kan ju tex int ecykla som vanligt folk utan trampar på som om jag har stulit den…. men jag vill cykla ifatt alla jag ser framför mig;)

    Glad advent på dig med!

  3. Klart man vill vara bäst!!
    Fast jag tror att man (eller i alla fall jag) har ännu roligare när man strävar efter att ge blanka f-n i sånt. Funkar i alla fall på innebandyplan. Jag är klart sämst – men skrattar högst.

  4. Det kallas självdistans :D

  5. Heja Prestigefjollan! Jo, nog är det som du skriver. Vi kan lära barn att man ska vara en god förlorare. Men när man själv spelar, så nog j**lar ska man vinna! Och bli bättre …

  6. He he…jo, man kan ju bli en god förlorare.. jag menar försöka vara en ;)
    Men jag funderar på det där när man lär sig nya spel så är det ju viljan att vinna som gör att man lär sig spelet bättre och utvecklas.
    Jag tycker nog att det är roligast att spela med dem som är en smula bättre än jag själv så att jag verkligen får jaga vinsterna.
    Så lite smådjävlar behövs nog för att göra det riktigt roligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: