Med skinn på näsan…

postitlappar-2009-paljetten

… eller en hel korkek i planeten. Jag funderade på vad för slags förhandlare jag egentligen är när det kommer till kontakter med gallerier, kunder och andra institutioner. Jag hatar att ringa till företag och fråga om de vill vara sponsorer till de mest fantastiska evenemang. Jag hatar att ens ringa och boka möten för min egen räkning. Jag avskyr att skriva ansökningar och tigga pengar och slira runt och undvika de mest kräkiga flosklerna om kulturutbyten som ger effekter på länet… Hur stödjer min verksamhet mångfald och jämnlikhet?

Gissa vilken postitlapp jag har skickat till en gallerist:)

När jag var yngre, tio år yngre skrev jag en av de där postitlapparna, på bilden, till en gallerist.   Jag satte den på en text jag hade fått publicerad, inget mer. Jag var så less på dem som bara förbigående ber en höra av sig när man har något nytt på gång. Ungefär som om de senare kommer ihåg en… Nej, vanligast är att gallerister säger:       ”- Nej du lilla vännen, vi har fullbokat en två tre år fram över… så vi får nog inte plats med dig.”  Mitt standardsvar är då: ”- Ja, men vad bra! Jag är också fullbokad så vi kan ju planera in en tid nu och se hur det ser ut om tre år. När ska vi träffas?”. Nu var det länge sedan jag gjorde ett offensiv rörelse mot den vita kuben… Dags för en ny postitlapp?

Annonser

9 svar

  1. Kan du inte få hänga upp dem på typ nåt café?

  2. …postitlapparna?.. jo, varför inte med det finns en risk att eventuella gallerister inte ser dem…*S*
    Jag fattar kanske vad du menar… jag bara skojar. Jag kanske borde ställa ut mer på caféer och väntrum, men det är så jobbigt att hantera sådana överrenskommelser då caféägaren knappast gör samma jobb som en gallerist. Men det ena utesluter inte det andra. Jag ställer ut på många olika ställen. Jag behöver nog ställa ut i fler städer och länder… Jag behöver inte hänga mina tavlor på så många ställen, bara få dem sålda! :)
    *målar upp en målbild framför mig*

    *drömmer mig bort…. långt bort*

  3. Ja jag vet inte hur sånt funkar. Jag tänker mig att om jag själv hade ett café, då skulle såna som du få hänga upp tavlorna sina och ha små lådor med sina visitkort i.

  4. *nickar* Ja, det är ju ett sätt… Caféägaren är den som bestämmer hur hur han/hon vill sköta det hela. Det finns säkert de som vill vara lite av gallerister som säljer dem och kunden kan ta med sig den hem med det samma… jag vet faktiskt inte.

  5. I värsta fall får du gerilla-sätta upp dem. :-)

  6. ….eller så får jag anställa dig som bulvan och agent (läs konstmaffia) som ser till att jag får mina verk sålda :D då spelar det ingen roll om de hänger på ett café eller Moderna…*S*

  7. Men, det är ju helt briljant ju! Du fick väl utställningarna?

    Jag, som har lika svårt för att ”sälja” mig själv har kommit på ett trick. Jag leker skådespelare. Eller snarare: om jag ska söka ett jobb ringer jag upp coh spelar min egen agent. Borde funka för sig också!

  8. Jo, jag har fullt upp ett par år fram över… men jag måste ju planera för åren som kommer. Allt är så förbannat tungrott när man har en massa borden och måsten…*L*
    Jag ska ta ditt tips på allvar, leka agent åt mig själv!

  9. Jag gissar att det var den översta lappen. Den var kaxig så jag hoppas det var den!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: