Skumt

trojansk-hast-2009-paljette1

Det är som att slå mot skuggor, fånga en tvål i badet… Virus och Trojaner. Anonyma påhälsningar och skadedjur som verkar i det tysta till ingen nytta. Jag ropar ut i mörkret: ” – Det finns inget att hämta här!” ”- Låt mig vara!”… och våga inte komma innan jag har gjort en backup för fan. Virusprogrammet varnar och säger att den troget har avlivat och kastat ut bovar och banditer. Paranoid sitter jag här och kontrollerar att inte datorn har drabbats av Stockholmssyndromet.

Om något helt annat, men likväl dolt är just detta med att blogga anonymt. Varför väljer en del av oss att vara anonyma?  Är det för att skapa en myt kring den egna avataren? Som anonym kan man kanske ta sig friheter som man inte skulle göra annars, till och med ladda upp illegala bilder!!! *HUVVA*

Eller är det ett sätt att vara fri, fri från värderanden? Blir orden och åsikterna mer reella av att ha ett personnamn med tydlig avsändare där du som läsare kan se bloggaren i vitögat? Kanske är det så att bloggaren inte vill bli läst av moster, bröder, fan och hans mamma? Det vill säga hela tjockasläkten.

Jag för min del har funderat på det där med att ”öppna” mig. Men jag kommer inte att göra det så länge jag inte ser ett syfte med det. Det finns för- och nackdelar med att vara anonym. Då och då biter jag mig i tungan när det finns kulturella händelser som jag har shitload of åsikter om. Men jag har kommit fram till att det är mer effektivt för mig att agera på andra arenor än i min blogg om jag vill bli hörd. Bloggen har jag till mitt höga nöjes skull. Helt prestigelöst och utan krav. Däremot med ett helt annat kontaktnät än den jag får genom IRLkontakter… Så jag vill helt enkelt äta kakan och ha den kvar.

Hur resonerar ni över anonymitet och ert förhållningssätt till bloggandet? Hittills är det ingen som har frågat vem jag är, de flesta är nöjda med att kalla mig PaljettenQ. Jag trivs rätt bra i min låda :)

Annonser

24 svar

  1. Haha tuff häst ^^

  2. ”Jag kommer inte att göra det så länge jag inte ser ett syfte med det”

    – Ett syfte skulle ju vara att du förknippar ditt namn med din (superduperfina) konst.

  3. STATIONSVAKT: mmmm… du är en klok ung gubbe du :)
    Jag vet. Men jag får dem sålda, även om jag ligger här och kurar i min låda…
    men du har börjat pilla på min akilleshäl *medger*

    ALEXANDRA: Thanx :)

  4. Märkligt, du är faktiskt den andra bloggaren den här veckan som talar om mig i termer om gammal/ung.

  5. *S*… får väl se om det blir 3e gången gillt ;)

  6. Det lär visa sig.

  7. På något vis tycker jag det är skönt att vara anonym och skriva om vad jag vill. Därmed inte sagt att anonymiteten ska vara något som jag gömmer mig bakom för att fiffla och fuffla! Jag är den jag är, har inget att dölja men känner mig friare i mitt skrivande utan mitt namn.

    Sedan är jag så pass öppen att om rätt/fel person hittar till mig blogg så är det lätt att förstå vem jag är!

  8. jag är en såndär halvanonym, jag använder mitt förnamn lite för att känna att det verkligen är jag. ingen jag känner vet om bloggen min (förutom min pojkvän som råkade se men han läser inte den). mitt främsta skäl är att jag kan vara fri då att skriva vad jag vill utan begränsningar utifrån och även från mig själv i form av feghet. men det betyder inte att jag skriver vad som helst ändå.

    grejen med att jag har mitt förnamn och även att jag lägger ut bilder på mina katter ibland tror jag även kan va en liten liten längtan att bli påkommen att nån ska upptäcka att det är jag. hmmmm typ nåt sånt.

    och jag kanske nån gång ska outa vem jag är. om min riktiga bok nån gång kommer ut…

  9. Jo, jag tror också att de som vet ens ytligt vem jag är, kan känna igen mig i bloggen. Jag har ju dessutom visat bilder på mig själv…

    Undrar hur många som är rädd, riktigt rädd att bli upptäckt?

  10. Vem är du? PaljettenQ såklart!

    Visst, folk är alltid nyfikna om ”vem som döljer sig bakom”. Men är man mindre dold bara för att man använder sitt namn? Självklart inte. Tvärtom säger ju ett alter ego mycket mer om hur man vill visa sig själv, eller hur :-)

  11. Jag tycker Fredrika har en strålande poäng – ditt alterego kan avslöja mer om dig mer än du gör själv!
    Själv valde jag bort anonymiteten främst på grund av Axel Schulman. Tänkte mig att jag genom att synliggöra mig själv skulle undvika att bloggen förvandlades till ett monster. (Det gjorde ju hans visserligen trots att han bloggade i eget namn.)

    Johhny har förexten också en poäng – din blogg är ju faktiskt fylld av din konst. Som konstnären du inte kan ta åt dig äran av. Eller tjäna pengar på… Att sälja ett verk till mig räknas inte. :-)

  12. För mig har det varit viktigare att inte vara sökbar än att vara anonym. Jag tar för givet att potentiella arbetsgivare kommer att googla på mitt namn före intervjun, och då skulle min frispråkighet kunna kosta mig jobbet. Eftersom jag inte vill offra min frispråkighet har jag valt att inte ha mitt namn på sidan.

    Jag funderar allt mer på om det verkligen skulle vara en förlust att inte få jobb på ett ställe där chefen inte tål mina åsikter iofs.. Ju mer jag funderar på saken desto mer känner jag att det bara är en irrationell rädsla som jag borde utmana bara för att bli av med.

  13. Jag har ännu en gång fått bra kommentarer som får mig att tänka i nya banor. :)
    Intressant det där med alter ego, att man inte gör sig mer synbar och ”riktig” bara för att man har ett personnamn i sin blogg.
    Igår funderade jag lite mer på varför jag använder mig av nicket PaljettenQ och kom till minnes ett par rätt olustig händelse som har fått mig att vara mer försiktig…
    T.ex. Jag hamnade i en slags triangeldrama med resultatet att kvinnan till en gift man skickade hotfulla sms. Jag hade varit öppen i en chatt och blev då, som Stefan säger, sökbar. Det har gjort att jag nu vill hålla en sund distans mellan nätfolket och mig i fysisk form.

    Men några av er av er nämner friheten att skriva vad som faller andan på. Jag ritar vad som faller mig in. :)

  14. Jag ville vara anonym för att skydda min familj. För att de inte skulle bli generade eller ta ila upp om jag skriver om dem.
    Tyvärr kunde jag inte låta bli att skryta om min sons band, Eating Pebble, så min anonymitet har försvunnit och jag kan inte längre skriva vad jag vill.

  15. I början var jag mer återhållsam om det mesta, men med åren och alla fantastiska bloggare jag har fått kommentarer av som har stärkt mig och fått mig att må gott, så har öppenheten tagit mer plats.
    Jag skriver ju mest om mig själv och bjuder på mig och mina tankar, resten av familjen och vänner försöker jag hålla utanför så gott det går.
    Det är en hel del vänner och bekanta som läser min blogg, ibland kan jag känna att jag skulle vilja vara helt anonym för det finns väldigt mycket jag aldrig tar upp.
    Jag dras mellan två känslor den starkaste är att vi alla är rätt lika och att jag lika väl kan skriva om det sämsta i mitt liv, dela med mig och den andra känslan att jag borde vara rädd för att göra det.. vad är det jag ska vara rädd för? Jag har igen karriär och kommer inte få det, ingen behöver avstå från att anställa mig pga mina tankar och misslyckande rent privat.

    Var ligger det farliga i att lämna ut sig? Att jag ärligt skriver om mina psykiska vurpor under min sjukdomsperiod, att jag svär och skäller om sånt som jag retar mig på i samhället. Att jag har kortare stubin för att jag inte är frisk i kroppen och orkar vara så där förbaskat neutral mest hela tiden. Vem är det som ska skrämma mig och varför? Vem kan använda sig av mitt skrivande och hota mig? Vad ska de hota med?
    Jag vet att vissa har råkat illa ut, men om man läser deras bloggar så är det inte svårt att förstå att det drar till sig fel typ av läsare.

    Dottern till min bästa vän visste inte att jag bloggade. Hon hade en dag av en slump hamnat på min blogg och sa till sin mamma, min vän att den där bloggaren låter exakt som Maggan pratar. Sen möttes vi på gatan en dag och då fick jag tala om att det var jag som skrev. Så visst är man sig själv fast man försöker att vara anonym. Alla har ju sin stil, sitt sätt att använda orden och det är väldigt personligt.
    Jag vet idag vem du är, men jag är nog inte så nyfiken på folk på det där viset att jag måste veta vilka de är. Jag godtar den sida de väljer att visa upp i sin blogg, det är den biten ni bjuder på och jag tar emot. Sen är det en annan sak att jag i en frisk framtid gärna träffar dig på ett café och verkligen får möta dig.
    Så känner jag inte för alla jag läser men ett gäng hoppas jag få träffa IRL vilket år som helst.
    Ja, kramen då!

  16. Det kanske är så att valet att vara öppen eller anonym också formar bloggen? Det blir ju som en komponent i ett större koncept, lika viktig som innehållet och temat i bloggen….

    Jag har på senare tid också tyckt att det vore kul att träffa er bloggare. Pseudonaja ordnade en blogg träff förra helgen i Stockholm oh jag kände en överraskande Avund att inte kunna delta på den. Det hade varit riktigt roligt.

    Livsglimten, när du framöver får din nya njure och känner dig piggare så tar vi en fika! :)

  17. Hej alla anonyma! En möjligen provocerande fråga i detta sammanhang: Om man känner att man kan vara sig själv som anonym vem är man då när man inte är anonym? Och var leder denna tankegång om man drar den till sin spets?

    mvh
    Ingemar Edfalk

  18. Visst tror jag att man kan vara sig själv både som anonym och som icke anonym. Alla människor är ju komplexa med olika sidor. Dessutom har vi olika roller i olika sammanhang. T ex som dotter, mamma, hustru och yrkesmänniska. Det skrivna mediet gör ju också att vi måste välja vad vi berättar. Alla texter är ju ett urval av verkligheten om det nu är den man väljer att skriva om.

  19. Graden av anonymitet har jag funderat en hel del på. För mig beror det på vad syftet med bloggen är. När jag bloggar på EkoTänk, så är det ett ganska avgränsat område och uppsåtet är ärligt och avsiktligt: att tänka. Jag känner att jag inte kan gå fel med den avgränsningen och det uppsåtet. Jag vet hur territoriet ser ut och jag är osårbar i den meningen att i tänkande ingår att man kan förkasta idéer, ändra sig. Så det värsta som har hänt är att någon påstår att jag tänker fel. Och det kan man ju tåla…

    Men när man breddar sig och går djupare, så blir det svårare. Visst, i teorin borde alla vara modiga och outa allt de är. Men de flestas egon är ganska små och mycket ömtåliga. Att kanske försöka sig på poesi eller gråta ut på webben kan vara spännande respektive skönt. Men att riskera att drabbas av kommentarer i stil med att din poesi är naiv, dina bekymmer är löjliga, kan vara för mycket.

    Dessutom kan det i vissa fall vara lite kul med mystiska bloggare som sitter på insidan av något spännande.

    För mig ligger lösningen i att skilja på blogg och person; bättre att ha flera bloggar med olika grad av synlighet, än att känna sig tvungen att göra allt offentligt resp anonymt.

    Apropos det – en fascinerande uppsalablogg som heter detvarintejagdetvarsossarna, råkade nyligen ut för monsterproblemet; hon var helt öppen och spontan i bloggen, men blev identifierad, mycket populär och kände till slut att hon var tvungen att radera hela bloggen. Jag tycker att litteratursverige förlorade något. Möjligen någon för Ingemar Edefalk att reflektera över?

  20. Jag har valt att blogga anonymt eftersom det ger en större möjlighet att vara öppen och skriva om sånt som jag kanske hade fått välja bort om jag hade bloggat under mitt riktiga namn.
    Speciellt kan det ju vara lite känsligt om man bloggar om händelser på ens arbetsplats. Det ser illa ut också när man som jag nu söker en ny anställning.
    Det är bara ett par av mina ”verkliga” vänner som vet att jag bloggar och läser det jag skriver. De har det gemensamt att de är inte folk som jag träffar var dag.
    Min familj och mitt umgänge läser inte min blogg. Det ger också mer frihet att ”blotta” mig på ett annat sätt än som hade gått att göra om de läste.

  21. Jag älskar internet och bloggandet nu när jag läser era kommenatarer! :)

    Med tanke på att de flesta som bloggar inte gör det som sitt yrke eller för vinnings skull så tycker jag det också då finns större utrymme för att vara anonym.
    Missuppfatta mig rätt men:
    Bloggen är (ofta) lite som ett oredigerat rättegångsprotokoll *ler*… det som är skrivet rullar på och man kan bli kritiserad för sånt man kanske har ändrat åsikt om för länge sedan. Visst man kan redigera och finslipa inläggen allt eftersom men det är ju inte i samma ”klass” som ett litterärt verk där det skrivna orden blir mångt och mycket definitva.

    I början av mitt bloggande tyckte jag att strukturen på sätt och vis påminner om chatten. Man diskuterar ämnen som för tillfället känns aktuella och man kan ställa frågor och hoppas att man får respons av de som är intresserad av samma saker som jag. Därför tycker jag också att det inte är nödvändigt att tänka i termer som BESTÄNDIGHET, man kan forma bloggen helt efter eget tycke.

    Jag tycker som Rizzlo skriver, att man visst kan ha olika roller och kan där igenom också vara anonym.

    Jag tycker det blir en slags jämställd kommunikation mellan bloggaren och kommentatorn om båda har samma möjlighet att vara anonyma. Man bollar idéer och åsikter och om det är någon som tycker att det är intressant kan följa upp det med en kommentar.
    Om man nu skulle vilja aggitera och påverka för att få anhängare/kunder/fans/sexkontakter/erkännande då kan det vara klokt att vara mer öppen.

    Jag vill inte säga att någon har mer rätt eller fel om sin inställning om anonymitet i bloggvärlden, alla gör sina egna val. Men man får kanske fundera över vad bloggen med dess natur har att erbjuda oss.
    Nu i veckan har jag skrivit om Odells konstruerade psykos och kanske varit lite kritisk i min blogg? Om det nu mot all förmodan skulle vara så att hon vill bemöta den kritiken och vill veta vem jag av någon orsak. Ja då tycker jag det är relevant att jag presenterar mig för henne. – Sen kan ju hon hänga ut mig till allmänbespottan. Men det är en annan sak. En sak mellan henne och mig.

    Genom en e-postväxling har Ingemar och jag nu dryftat ämnet så pass att jag undrar istället varför han/du inte ville ha den diskussionen öppen inför alla här på min blogg? Det är ju också en form att anonymisera sig i bloggens öppna och varma atmosfär:)

  22. Ja det är intressant det där med det oredigerade rättegångsprotokollet. Men jag bara iskallt utgår från att folk fattar att man kan ändra sig på ett år eller efter en verbal holmgång på bloggen. Så att gamla inlägg blir mer intressanta som tidsdokument, eller back to basics, ett slags web log, webbdagbok… Men det kanske är lite naivt av mig.

  23. Hej igen. Det där var tydligen en het potatis ;-) Jag släpper detta ämne helt nu och kommer inte att komma med fler inlägg i frågan. Var och en gör som han eller hon vill. Var och en har sina åsikter och måste respekteras för dem, så länge inte någon annan kommer till skada.
    Jag tycker som jag tycker och ni anonyma tycker som ni tycker.

    Trevlig helg! Och om ni undrar hur det går till att ta sig från Karlaplan till Hässelby kan ni se det här:http://bildburen.blogspot.com/

    /Ingemar Edfalk

  24. Jag kikar givetvis in och kikar på dina snygga bilder! Trevlig helg på dig med Ingemar :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: