Det anses ofta att det är fult att påbörja en mening med ordet Jag. Då är det vanligt att endel (jag själv är en kålsupare) helt sonika bara tar bort ordet och låter meningen börja utan och låter kontexten berätta att jaget är närvarande. Lite ”finare”, lite mindre ego men är det helt korrekt? Det är ju ofta inte så språkligt snyggt att hoppa över ord bara för att de signalerar om mig, mitt, jaget och hela-faderuttan-vad-jag-är-bra-och-jag-vill-att-du-ser-mig-just-nu!
När du läser texter, sticker det dig i ögonen hur ordet jag används? Är det skillnad på en bok, artikel, brev, mejl, o.s.v? Tänker du på hur du börjar en text?
PaljettenQ 
Det är klart att meningar får börja med ett stort och stolt jag. De får också börja med ord som och och men. Men det svaret ger säkert smäll på tassarna från fröken och magister.
En text kan svämma över av ego utan att innehålla ett enda ynka jag. Tycker jag.
Vad skönt att höra att du godkänner att börja en mening men ordet ”men” :)… för jag har nog mer eller mindre aktivt jobbat bort det. Men, men, men, det är ju så ofta men vill det!
Jag har också försökt att sålla bort ordet/begreppet ”man”… att man vill , man kan och man kan tänka sig, är också ord som ger mig exem.
Dessutom har jag talfel så då försöker jag sålla bort ord (när jag pratar)som ger mig uttalsproblem… för om jag genom erfarenhet vet att folk ofta hör fel när jag använder vissa ordkombinationer så är det mer effektivt att använda synonym för att slippa upprepa mig:)
Nojigt? Javisst!
När jag startade bloggandet var jag väldigt skeptisk till att skriva text överhuvudtaget. Jag har kanske inte det bästa självförtroendet då det kommer till ord och skrivande *konstaterar*. Men jag älskar att läsa!
Klart att en mening får börja med jag! Dessutom så ska ju en mening innehålla både subjekt och predikat… Och visst är det ok att börja en mening med såväl och som men. Ingen smäll från denna fröken i varje fall ;-)
JAG tänker då inte invända ett dugg för mina meningar börjar nog precis hur som helst, tänker aldrig på sånt.
Men ordet ”man” vet jag att jag använder lite för mycket och rättar mig själv när jag ser det och sätter in jag. Är nog lite distansering man har behov av ibland när man skriver man.
Måste säga att din hund var för go på fotot och ser ut precis som Watson brukar göra efter sövning med struten på. Han har för den delen strut idag för han gnager på ett sår på bakbenet och nu får det vara nog med det. Vi ska sätta bandage på det hela så att det kan läka och torka.
Kram o go helg
Jag har inga problem med ”jag”, och det är alltid bättre än ”man”. Tror att livsglimtar har rätt i att det ofta handlar om distansering. Och det kan iofs vara nyttigt för själsfriden ibland.
Däremot kan det bli problem med upprepningar. Om man börjar varje mening med ett visst ord infinner sig en helt ny rytm, melodi som kan tillföra något. Men oftast stör det. Jag får också den känslan när någon använder ett mindre vanligt ord flera gånger.
Där satte du huvudet på spiken! Jag tror också det handlar om rytm. När man börja meningar med samma ord blir det ofta tråkigt och fantasilöst.
I mer veteneskapliga texter används ”jag” sällan och jag har hört att det anses fult att göra det. Där har jaget blivit tabu. Det kanske kommer från att mången forskning sker i arbetsteam och där skulle kanske en jag-formulering vara förmätet?