Målar fan på väggen

Vernissage gör mig på dåligt humör. Att färdigställa och att bygga en utställning är otroligt tillfredsställande och roligt. Det är verkligen givande att få slutföra ett projekt och sätta dit sista spiken. Även om mina verk aldrig blir klara, det hör till konceptet att belysa det oändliga…. därför är det också skitjobbigt att behöva prata om det jag har gjort. Jag föreläser hellre om det jag gör än presenterar dem.

Men jag kan inte hjälpa det, jag blir grinig på mina egna vernissage. Det är roligt att vänner och familjen kommer. Det är häftigt att det dyker upp andra främmande människor för att se det jag har åstakommit. Men måste jag vara där?  Jag känner mig bara i vägen och fånig. Händerna som har varit en del i skapandet vet inte var de ska ta vägen då jag står där och önskar mig bort. Bryter av saltapinnar och pillar ärmen… Sist jag ställde ut separat kom jag en hel timme försent till öppningen. Det var inte så populärt, men jag fösöker skratta bort det som en rock-star-diva-grej. Jag blir sen för att jag tycker mig vara onödig i sammanhanget.  I själva verket är det nog skräck som kryper innanför huden på mig.

Det är kanske därför jag lockas av tanken på att göra happenings och performance, då kan har jag en roll under själva avtäckningen. De reaktioner som kommer efter upplevelsen. En tavla, en teckning eller ett objekt ger en omedelbar reaktion i realtid. I det rum och i den tid då jag på vernissaget står och tittar på människorna från sidan. Läser av och tolkar och misstolkar upplevelsen som rinner av besökarens/ betraktarens ansikte. Det är för mig otäkt att se den privata stunden då de ska beröras och bilda sig en uppfattning om vad de tittar på. Jag vill ha distans och ge dem en chans att tycka och kommentera senare, då de har sorterat intrycken.

Jag målar fan på väggen. Det blir ännu en jobbig vernissage. Men jag ska försöka vara där i tid, jag ska försöka att inte tjura. Jag ska komma ihåg att andas och det blir skitroligt att efteråt gå och käka mat och dricka kulturrött. Det blir bra det där.

Annonser

11 svar

  1. Lite som nobelpristagaren i litteratur sade: ”det är inte jag som har fått priset, det är mina böcker”. Man kan tycka att det är självförintande, men jag tyckte det var något intressant med det. Att verket lämnar skaparen och får ett eget liv. Skaparen känner sig då lite som en förälder som ska känna sig stolt över att ett barn som flugit ut faktiskt kan gå och prata. Så duktig, så… Eller?

  2. Jo men visst, lite så är det. Verket ska ju (helst) klara av att förmedla det den är ämnad att göra utan mitt pladdrande där på vernissaget/galleriet.
    Om de inte klarar en utställning har jag missat målet.
    Men visst vernissaget är egentligen inte en konstupplevelse, det är snarare en social mötesplats där det ofta minglas i eget syfte. Det är rätt bra på sitt sätt…
    Men jag känner mig besvärad av situationen.
    Ofta tvingar sig folk att kommentera det de just har sett utan att egentligen vara redo på att formulera sig… på vernissage blir det mest trivialt och forcerat. Ibland är det bättre att spara orden till ett senare tillfälle.
    Men det är bara hur jag tänker och känner inför mina egna vernissage, för jag går gärna på andras :)

  3. Jo visst är det som du skriver!

    Så tror jag väldigt många upplever oavsett om det är konst eller något annat.

    Vill du kan jag skriva något tips om dig och din blogg på bloggkonst.com. Du kan ju skicka ett e-post i så fall så att vi kanske kan ordna någon bild att ta med.

    HH

  4. Hej Hans
    Vad roligt, jo ja tack om du har något ämne i denna blogg du tycker kan vara värd att skriva om så är det fritt fram. Kör på!
    Jag är ju annars lite splittrad mellan bloggen och jobbet, konsten. Jag har ju inte klivit ur lådan ännu. Så småningom kan jag logga in på min hotmail och skriva dig någon rad… om nu inte minnet tryter.

    Bloggandet och hänvisningar (länkar) kors och tvärs är väl annars något man kan göra utan medtyckande? Det är ju lite av hela grejen?
    Bilder kan man säkert ”låna” om källan finns med i en eller annan form… Jag tycker det är ok att låna mina bilder om de inte bearbetas och beskärs så att de förvanskas.
    /PQ

  5. Att låna bilder är ju lite känsligare. Särskilt när det är konst.

    Skicka hur som helst gärna ett e-post så här jag dig där om jag behöver fråga något och kan meddela dig när jag gjort det.

  6. En fråga bara, vilken bild intresserar dig?
    (för jag loggar in på min hotmailadress supersällan… inte ens en gång i veckan)

  7. Själv är jag inte heller så förtjust i vernissager (det är mycket bättre med en privat visning :-D).
    Om man inte går dit för att dricka cider och käka chips och socialisera förstås. Då funkar vernissager utmärkt! Men om man går dit för att uppleva konsten, då funkar de inte alls. Det är för trångt, och man måste hålla koll på var konstnären befinner sig – så man inte gör bort sig om man står och fnissar/grimaserar inför ett verk…
    Samtidigt är det få gånger man annars får chansen att möta människan bakom verket. Och det vill man ju gärna. För det finns massor av konst som växer om man får samtala om den.

  8. Jag föredrar oftast att titta i lugn och ro vid ett senare tillfälle! Men samtidigt kan det vara intressant att se konstnären. Chipsen kan jag hoppa över!

    Lycka till i alla fall!

  9. Jag går hellre på vernissage än på utställning. Att få en skymt av konstnären tillsammans med verken ger en dimension som är värdefull och som jag gillar.

  10. …det är just det där att bli sedd som jag sjäv tycker är lite onödig… *rödvinsfullsomettäggärjagjustnueftervernissagget*
    =det gick bra trots allt, jag är glad och full:)

  11. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: