Skönhet eller krasshet?

Om någon månad ska jag delta på en utställning med tema själwporträtt (mina wanliga w funkar fortfarande inte så ni får stå ut med breda w). Jag började glad i hågen att rita och måla bilder aw mig själw, så som jag känner det. Jag hamnade i det där berömda flowet. Då allt bara flyter på och tid och rum förswinner. Dagen efter när jag betraktade wad jag hade gjort kom själwkritiken som ett brew på posten. Knölar, weck, hud och plufsighet. Allt enligt en sann titt i spegeln.

Men det går bara inte att ställa ut så där bara. Jisses. Den här bilden med händerna på ryggen signalerar så mycket sanning att jag får ont i själwförtroendets estetiska öga. Jag mäktar inte med!

Sedan tre år har jag kämpat med smärtor i ryggen som kommer aw att jag har artros i ländryggen. Det har gett mig en ny och kanske inte så positiw kroppsbild. Jag ser det som att kroppen är något bihang som jag helst skulle wilja lämna i sängen när jag går till jobbet. Men det är en helt annan och allt för långtråkig historia att prata om. Jag har det bra och jag lewer gott.

Men konsten då? Jo, denna bild blir ju inte godkänd, den behöwer beslöjas och formas om till något annat. Något annat som jag också är. Inte bara en knölig lågstatus tant med ont i ryggen.  Ibland blir werklighetens starka sken lite för intensiw att jag behöwer blinka och titta bort. Att gör sjäwporträtt är en utmaning och en konstig företeelse. I alla fall om man ska wisa och ställa ut den i kommersiella sammanhang. Wem will ha mig på sin wägg? Jag lär återkomma med fler funderande inlägg i ämnet under wåren.

Advertisements

9 svar

  1. Wackert skrivet!

  2. Vet precis vad jag vill säga men kan inte formulera det utan att det låter skitdumt eller plumpt. Nåt i stil med att om man ser sig själv med rosa glasögon några dagar så så blir väl även förljugna självbilder sanna. Men är sådana bilder intressanta? Kärlek uppstår väl inte förrän man börjar tycka om någons brister?

  3. Eller när bristerna inte hamnar i första ögonkastet :)

  4. Jo det är sant. Men du försummar en sjuk vän (om du är kompis med dig själv…)

    • Ousch jadu, jag umgås med knäckiryggen hela dagarna och hinner tjata om den rätt präktigt på annat håll. Vill ju inte tråka ut alla och mig själv med den …. :)

      Jag råkar ju veta att du också har problem, hur går det och hur gör du för att hålla ihop?

      • I torsdags fick jag en ny stol på jobbet. Äntligen. Däremot har jag ingen bra sittplats hemma utan får ligga ner när jag kollar på TV eller läser. Jag tror jag hittat en fåtölj (poäng? på ikea) som jag kan sitta i utan att få ont. Sjukgympan är mördande tråkig och svår. Hunden får för korta promenader och jag tror han lider mer än vad jag gör.

        • Tråkigt att det påverkar ditt liv så mycket. Jag har ibland använt ”lata” medtoden att hunden får springa efter bollar medan jag linkar fram. Jag har en såndär bollkastare som gör att man kan hotta iväg den lång in i snåret och han får leta och springa sig trött :)

  5. Jag råkar veta att du är väldigt vacker kvinna och att du är i ditt livs form, även om kroppen gör motstånd. Du bär dina år på ett avundsvärt sätt och jag är helt säker på att kvinnor i alla åldrar önskar att de hade din utstrålning och ditt leende som får världen att verka bättre.

    Ibland behöver man se sig själv ur andras ögon.

    Kramar

  6. Tack Åsa, jag ska tänka på det när jag jobbar vidare i ateljén :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: