Jag vet att jag borde lägga stenar i fina cirklar.

Vi sätter spår och ger avtryck. Utanför min dörr fann jag en ring av stenar som vittnar om en stunds eftertanke eller snarare fria tankar. Jag ser på den lilla ringen med en smula avund. Sväljer en stressmara som flög in som en snyftning i munnen på mig *hyyh*. Där i magen har de en hel backanal, alla maror och måsten.

För något år sedan sa jag att jag sällan blir stressad och kunde inte riktigt förstå de som blir sjuk av det. Jag tänkte nog att det är ju roligt om man har mycket att göra och man får väl strukturera upp det om det börjar bli kaosartat. Men nu inser jag att stress bryter ned långsamt och läggs på i små små droppar. När kanten på bägaren börjar bli nådd finns det en ytspänning som håller ihop det hela. Tills den sista droppen blir för mycket.

Inte ens försöken att hitta roliga saker att göra blir roliga, de blir belastningar. Vila ger andrum, men återkomsten till samma situation som innan gör det ännu mer stressande. Ångetsen att ha vilat sig istället för jobbat ger en syrlig klump i magen. Man är fast tills man är klar med det som ger stress. Jag längtar tills mitt offentliga updrag tar slut, för då kan jag kanske andas igen.

Kroppen pumpar ut adrenalin och kortisol i systemet och det gnider in salt i såret, det blir bara värre. Så det är viktigt att försöka reda ut i röran och hantera stressen. Det tär och sliter. Jag vet hur och varför, jag vet till och med konsekvenserna av långvarig stress, men det är Lättare att lära än att göra.

Annonser

2 svar

  1. Så väl jag vet vad du pratar om. Att aldrig kunna vila sig pigg, att vakna lika trött som när man somnade, att rycka till när telefonen ringer kravfyllt, att höra mobilens durrande när meddelande efter meddelande lämnas på mobilsvar, att vilja gråta när någon ber om de enklaste saker bara därför att energin är slut. Den är borta och med den glädjen. Glädjen över de stora sakerna och glädjen över de små ligger hopkrupen i ett hörn och skälver av rädsla för att ta mer plats och mer energi. Allt blir måsten och det blir svårare och svårare att andas. Klumpen i halsen växer och det gör ångestträsket i bröstet också.

    Det finns inga genvägar. Man måste sätta ned fötterna och säga ja till sig själv och därmed nej till annat och andra. Man måste sortera, ta hjälp av andra och lära sig att det inte finns några andra måsten än att faktiskt i första hand överleva nuet och i andra hand att leva gott i framtiden.

    Jag finns här eller där du behöver mig bättre, 24/7. *kramar*

    • *hyh*
      Jag var så nära att brista ut i gråt idag på jobbet. Det var en sån där jobbig måndag och då menar jag inte en vanlig grå trist måndag utan en lavinartad kaosmåndag av bibliska mått.

      Det du skriver tar jag som en tröst, ett lyssnande öra och jag ler.
      Men att träffa vänner är just nu lite för stort.
      Jag har fortfarande träningen kvar som en oas av egen lustfylld tid, så om du vill kan du ju hänga på vetja :)
      *kram*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: