Colore amore
mars 16, 2010

Till min förvåning målar jag idag, jag är inte den som målar så ofta.  Men jag blir lite otålig och rastlös, det tar ju så lång tid och kladdigt är det! Men så tittar jag på min palett… Den är ju i en massa bjärta färger! Medan det jag faktiskt målar är grå grått grått grått…  Jag har nog helt enkelt valt fel färg idag. Det är den gråa som suger musten ur mig! Min gråa syns i den svarta kluddet till höger. Den lilla fläcken. Så färgen som ska ligga bredvid den dötråkigagrå får nog bli lite gladare. En gul? En brun? En röd? En Pure Torture (mitt orangea nagellack heter så)? Eller en violett? Eller…en…en… Det finns orsaker till varför jag inte kan kalla mig målare. Färg, fan vilket motstånd, det finns allt för många val här i livet. Och att välja färg är skitviktigt, se på politik, religion, pensionen och valet av en bil… man måste ta ställning!

Annonser

Gul smakar salmiak
januari 12, 2010

Synestesi, där ljud, smak , tecken och toner korsbefruktas med andra intryck tex färgförnimmelser. I dagens UNT kan man läsa en intressant artikel i ämnet. I artikeln påstås det att 1 på 200 personer har någon form av synestesi.

Ser du siffror och bokstäver i bestämda färger? Händer det att du hör toner när du ser ljusspelet i ett lövverk, eller känner glasstavar mot händerna när du smakar på mint? Fenomenet, som kan tyckas påhittat, kallas synestesi och är mycket vanligare än vad forskarna tidigare trott. UNT Publ:100112 10:01

Jag har läst Oliver Sacks bok: Musicophilia, som till viss del berör ämnet och fascinera av tanken på att vi alla inte upplever en absolut sanning. Endel av oss ser lite extra. Det ger en förnyad tanke på den filosofiska frågan: Hur vet vi att alla ser samma färg när man tittar på ett grönt äpple? Man kan omöjligt veta och det är rätt ointressant egentligen. Det som är intressant är de som har en annan syn på verkligheten, de ser mer och annat än alla andra. När en person med synestesi ser bokstaven A som röd så kan en annan se den som blå. Personer med synestesi ser inte nödvändigtvis samma färg. De har en annan verklighets uppfattning än vanliga människor med nära på monomana sinnesupplevelser. Tänk att läsa en bok eller lyssna på musik och se färger och former. Eller att känna toner och smaker.

De med synestesi må ju tycka att man är rätt boring, som inte kan se världen lika nyanserat som de. Fantasilöst att läsa en bok i svartvitt, och avtrubbat att inte känna att apelsinsmak känns som päls i händerna.

Men det brister i en förnimmelse då?

Under min utbildning på konstskola hade jag en skolkompis som bad mig om hjälp att blanda till ett par kulörer till ett grafiskt blad. Han sa: – Blanda en lejongul och en brunockra så de ser ut att höra ihop.  Uhummm, sa jag och undrade varför han inte kunde göra det själv. Men det visade sig att han är färgbild och inte kan blanda till kulörer rätt. Jag tyckte att han skulle jobba i svartvitt eller i de kulörer han eventuellt kan se. Men han hade fått en beställning på just lejongult och brunockra. Så jag blandade lite som jag själv tyckte att färgerna skulle vara. Jag frågade senare om beställaren var nöjd med bilderna och de lär de ha varit.

Det var verkligen märkligt att se på honom då han arbetade med bilderna för jag såg mer än han själv. Han hade en brist, men ändå förmågan att se att kopparplåtarna blev infärgade och bra avtorkade inför trycket. Han muttrade  något om att han nog ville ha mer kontrast men det var nog bra trots allt… Jag var förundrad mest av att han trots färgblindheten vill jobba med färger. Jag som har normalt  färgseende tycker det är ett enda stort gissel. Jag unviker färg i största möjliga mån. Färger är bråkiga och ger betraktaren en massa tolkningsutrymme som är svår att kringgå. Dessutom är jag lat, det finns ju för många att välja bland :)

Gult är fult, rött är sött…

Ljus och mörker
mars 11, 2009

svart-och-vitt-2009-paljett

Svart och vitt, två polariserande kulörer. Antipoder, tvillingar som går hand i hand. Svart är avsaknaden av reflektion och återstrålande av ljus, lockar med ett förförande sug och mystik. Vitt är en hoppertossa som  generöst strålar tillbaka allt ljus till det insupande ögat. Sprallig och irriterande när den blir övermäktig.

Grå är deras koaliserande syster. Vacker och ambivalent. Vemodigt balanserar hon mellan kärlek och vanelmod. Hela tiden mäter hon sin kärlek till sina systrar. Endast den optisktgrå är som en illbatting på villovägar, en riktig äventyrare. Skapad av regnbågens alla färger. Vem säger att grå är trist? Är det för att den så viljelöst flackar mellan alla slags nyanser? Den kan omöjligt bekänna färg.

Paljettens färgspektrum, inget bling-bling.
maj 19, 2008

De starkaste färgmakörerna har denna helg varit:

Lindormsgrön: Vi har målat om sovrummet i denna kulör som mobbades i skolan för sitt konstiga namn. Jag tror den byter namn då den fyller arton till Ljus-grågrön. Jag skulle förstå Lindblomsgrön…men en Lindorm? Nåja, rummet blev vacker som i en inredningstidning.

Vit: VAD I HELVETET ÄR DET DÄR? DET SNÖAR JU!!! Snöflingorna dalade ner stora som pocketböcker, men som tur är fick vi inte lika mycket som de i Dalarna. Helgens lästa pocket har varit Charles Bukowskijs diktsamling med det krångliga namnet; Dikter till de döende vilsna och de döende veka stolta och sköna.  Jag gillar den boken och kontrar med en hastig tanke; Det kanske gömmer sig en fin Stilton bakom denna flensost? För han är verkligen bitvis äcklig.

Som i dikten då han säljer sin kvinna till en hel brandstation och sedan bjuder henne på krogen och hon reagerar med; Ohhh, du har pengar? Dikten har flera dimensioner av ”det jag inget vet om mår jag inte dåligt av”, en slags ömsesidigt ”inte-se-syndrom”. Däri går att läsa både kritik men också individualistiskt ansvarstagande till det extrema att det blir bisarrt och luttrat på samma gång. Misär och beroendeställning blir en marknadsekonomi in absurdum.  En annan mer kort och kärnfull dikt är denna:

KONST

allteftersom

gnistan

falnar

blir

formen

synlig.

(Bukowskij) Han var en klok snuskgubbe! (Han får tre paljetter av fem möjliga)

Brun: mina fingrar blev först gröna sedan bruna då jag grävde upp lite ogräs, jag visste inte att det skulle tränga in sig till benet, det gick banne mig inte bort.

Slamgrön: Gysinge centrum för byggnadsvård. Hur inspirerande som helst att besöka deras butik och titta runt på deras visningshus. Jag kan till och med överväga att ligga en vecka på köksgolvet och schablonmåla det i svart och grått på trä. Tänker mig det som ett substitut för mattor som är jobbiga att hålla rena. De har dessutom en produktkatalog som är något utöver det vanliga. Den är som en handbok och har massor av tips till den ohändige som vill flytta tummen ut till kanten. Sällan blir jag villig att betala 99 kr för reklam, men ibland måste man få göra undantag. Vår melodi är kanske inte att måla med linoljefärg, vi köper äkta akrylat istället och rollar! – De på Gysinge hatar verkligen rollermålade väggar. Vi anser att även det blir antikt med tiden…*S*

En rosa dröm
mars 31, 2008

Mina första minnen av färgen rosa är då jag färglade rutiga papper med tuschpennor i olika färgkombinationer. Jag levde mig in pennspetsens lilla värld och tänkte mig den som en kinesisk risodlare som odlade ris i systematiska banor över rutorna. Fram och tillbaka, fram och tillbaka… Jag minns de olika färgkombinationerna och att rosa och brunt var en av favoriterna. Ett par andra var blå och brun samt grå och brun.

I Aftonbladet kan man läsa om färgens status och föräldrars ångest över att klädindustrin tillverkar kläder efter efterfrågan. Jag anser att så länge föräldrar köper kläder med rådande färgkoder så kommer det att fortgå. Som konsument kan man påverka tillverkarna att göra det vi vill ha.  Se på stringisar till små barn, om vi inte köper dem så slutar de tillverka dem. *häpp*  Bara för att någon designer har en dålig idé så behöver vi inte förslava oss, vi kan, bör och ska tänka själva!

Det status färger innehar är ett mer komplext system än jag kan råda bot på… jag fightas med färger varje dag och trivs bäst då jag slipper välja. Det är inte bara konsthistoriskt och ekonomiskt värde jag syftar på utan också sagan/myten som ger färgen betydelser som är svåra att komma förbi. Idag har vi större valmöjlighet att välja färger, de är inte lika svåra att skapa som förr. Ekonomiskt är de i stort sett lika värda, men de fluktuerar ändå i status. Färger har dock olika värden beroende på från vilken kultur vi betraktar den. I Kina t.ex. är gul högst värderad och reserverad endast kejsaren (historiskt sett). Här hos oss heter det ju; Gult är fult.

1995 åkte jag till Helsingfors för att se en av de första Ars-utställningarna på Kiasma. Där jag släntrade runt i den giganstiska utställningen utan att gilla så mycket av det jag såg. Tills jag kom in i ett rum med ett gigantiskt bord belamrad med rosa saker. Där fanns allt från hårrullar, skålar, blommor, flaskor …ja, där fanns allt! ALLT var rosa.

– Jag dog och hamnade i himlen. Jag fick en veritabel chock och skyndade mig igenom rummet och hamnade i en återvändsgränd, ett rum med bajs som tvättades omkring i ett slutet system av tvättmaskiner och genomskinliga slangar… *uuurk*. Så jag backade ut igen till det där rummet som var så betagande. En synaptisk kokning vid blotta åsynen av bordet. Jag var som lamslagen av alla de rosa prylarna och dess komponering. Där stannade jag sedan i en timme, med tanken; Detta är konst, detta är meningen med konst.

Konstverket: The Pink Project 1995 av Portia Munson är ett av de starkaste verk jag har stött på. Den innehåller alla de ingredienser ett bra konstverk i mitt tycke ska innehålla. Den har det galna, det maniska och en enorm närvaro av konstnären i sig. Munson visarPortia Munson, The Pink Project 1995 också ett gott genomförande som är av vikt, jag gillar konst som har en balans mellan idé och genomförande. 

The Pink Project visar en linje av tid och rymmer en stor passion där jag som betraktare av verket kan leva mig in i hennes maniska samlande. Det finns flera djup i verket då det går att se på den så som den är men om man ser på hennes andra verk och läser sig till hennes idéer och politiska åsikter så ger det ytterligare djup och innehåll.

The Pink Projekt av Munson (bilden) är som en högljudd protest, där det flickiga/kvinnliga ställer sig med armarna i kors och tar plats på den fina konstens arena. Hon vägrar tiga still. Verket tar plats med stor vällust och en slags självklarhet som inte var vanlig 1995 då den visades i Helsingfors. De kvinnliga konstnärerna kom med stora kliv in i konstens värld och med en avvaktane förundran var det inte en självklarhet att de/vi skulle få ta den plats vi krävde.

Trots att det har gått 13 år sedan jag såg verket tänker jag på det ganska ofta då jag står inför nya projekt. Uppmaningen är; Var inte tyst, skruva upp volymen och backa inte för en idé bara för att den är stor, inget är omöjligt. Om din idé tar tid att genomföra så är det bäst att starta NU. Hennes verk är plasticfantastic… med en frossande köttighet och sensualitet till gränsen till överdrivet sexuellt. De rosa nyanserna och upplägget gör att den befinner sig i färgspektrat närmast huden, den svällande vulvan, fittan, snippan. Den saknar dock allt det fula men ändå hår och hetta. Med den allmänna uppfostran många av oss har om att rosa är flickigt och svagt, blir den ful och om den vågar skika är den rent av vulgär – precis som små vrålande flickor. Rosa ska sitta stilla och vara tyst, inte gorma och stampa i golvet. Mina kinder matchade verket då jag lämnade museet med ett av mitt livs största konstupplevelser. Jag älskar rosa!