Synval
oktober 4, 2011

Man kan se den som en tavla….

Grafik ~ kopparplåt
april 4, 2011

Till koppargrafik behövs givetvis kopparplåt. Här har jag köpt halvhård polerad plåt. Tjocklek 1mm. Tjocklek väljer man beroende på vad det är för teknik man tänker använda. Torrnål, gravyr,  mezzotint och ”fina” etsningar räcker det med 0,8 mm. Men om man ska etsa och jobba mer med flatbitningar och annat så är det bra att ha minst 1 mm. Det är en prisfråga.

Stora plåtar är också bra att ha lite hull att ta på så de inte böjer sig för lätt. Den grafiska verkstad du kommer att jobba i har kanske standardinställningar och kan ge råd hur tjock plåt de brukar jobba med. Det är annars rätt enkelt att ställa in tryckdjupet själv men rätt enerverande om det är en kollektiv verkstad med flera som jobbar samtidigt.

Se till att plåten har en polerad sida och att den är plastad och utan repor då köper den. Att polera en plåt för hand kan vara tidsödande och terapeutiskt. Min plåt var 650×2000 mm och kostade 1700 kr ink moms. Men tänk på att fråga vad dagspriset är. Råamterial skiftar kraftigt i pris.

Jag är inte klok på många fläckar
mars 29, 2011

Denna vecka har gått i miniräknarens tecken. Den har använts flitigt och för att inte få allt för knasiga gissningar på kostnader så räknar jag helt enkelt ihop en ungefärlig budget. Jag kan inte påstå att jag alltid är så här organiserad. Men det kan vara bra och veta om jag har råd att ro idéerna i hamn eller om de måste sänkas som ett pestsmittat skepp ut till havs.

Men om jag nu gör upplagor av tre idéer så kan det vara bra att se vad materialkostnaden för varje blad hamnar. Om jag köper 50 ark och lyckas få till 40 lyckade tryck så kommer materialkostnaden att hamna på ca 200 kr/blad (bild). Det tycker jag är rätt högt. Men jag har inte tagit hänsyn till att det blir en hel del material kvar till framtida upplagor (plåt och färg).  Så om jag höftar till det så kanske det hamnar på en 170kr/ blad om jag skulle köpa dubbla mängden ark… Åhåjaja,  då skulle jag hamna på en bra bit över 10.000 kr för att starta upp mitt projekt. Men då har jag 80 blad att sälja och hur troligt är det, kraxar häxan lite olycksbådande.

Att räkna på verkliga kostnader är en öken för inspirationen.  Att vara konstnär är korkat, man kan se sanningen i vitögat och ändå göra dåliga ekonomiska beslut.

Jag är en currygryta
februari 4, 2011

Tankarna korvar sig och dagen vill inte riktigt starta upp. Självporträttsarbetet vill gärna slinka in på blobbar, knölar och valkar. Men det är lite för enkelt. Allt  ( ? ) är redan gjort och riskerar att bli en floskel i ögat på mig själv. Även om det finns de som säger att JAG är unik, det finns bara en av dig, så känns det ju ändå som att jag är som alla andra. Vem bryr sig om just mig? Och nu menar jag i kanske lite mer allmänna former.

Eller så är det just där strumpbyxan klämmer. Det är ingen annan som ska behöva bry sig i mig utan jag gör ju ett själv-porträtt. Kan självporträttet någonsin vara allmän? Om den blir det, vad har det då blivit?

Hélene Cixous skriver i Stigmata (1998) ”I seek the truth, I encounter error. How do I recognize error? I is obvious, like truth. Who tells me? My body. Thruth give us pleasure. It make us burst out laughing, trembeling. Blushing. It´s hot. ….//… Error really can´t fool us.”

Egentligen borde hela kapitlet citeras för att ge mening. För hennes tankar kring tecknande och skrivande är så pricksäkert. Om den skapande processen. Den är förkroppsligad. Man kan känna när något blir rätt utan att kunna formulera varför. Genom att som hon skriver arbeta essäartat kan man känna processens olika smaker och testa sig fram till det ”rätta” eller som hon uttrycker det till sanningen. – The truth.

Det är den där bestämdeheten i  the truth, jag bävar för… finns det bara en sanning? Kan det inte räcka med bara sanning i sin friaste form? Bara ett brottstycke och en av kryddorna i livets curry. Den kanske inte smakar så gott när man doppar fingret i kryddburken och slickar av fingret men den smakar gott i en gryta med andra smaker.

Skönhet eller krasshet?
januari 27, 2011

Om någon månad ska jag delta på en utställning med tema själwporträtt (mina wanliga w funkar fortfarande inte så ni får stå ut med breda w). Jag började glad i hågen att rita och måla bilder aw mig själw, så som jag känner det. Jag hamnade i det där berömda flowet. Då allt bara flyter på och tid och rum förswinner. Dagen efter när jag betraktade wad jag hade gjort kom själwkritiken som ett brew på posten. Knölar, weck, hud och plufsighet. Allt enligt en sann titt i spegeln.

Men det går bara inte att ställa ut så där bara. Jisses. Den här bilden med händerna på ryggen signalerar så mycket sanning att jag får ont i själwförtroendets estetiska öga. Jag mäktar inte med!

Sedan tre år har jag kämpat med smärtor i ryggen som kommer aw att jag har artros i ländryggen. Det har gett mig en ny och kanske inte så positiw kroppsbild. Jag ser det som att kroppen är något bihang som jag helst skulle wilja lämna i sängen när jag går till jobbet. Men det är en helt annan och allt för långtråkig historia att prata om. Jag har det bra och jag lewer gott.

Men konsten då? Jo, denna bild blir ju inte godkänd, den behöwer beslöjas och formas om till något annat. Något annat som jag också är. Inte bara en knölig lågstatus tant med ont i ryggen.  Ibland blir werklighetens starka sken lite för intensiw att jag behöwer blinka och titta bort. Att gör sjäwporträtt är en utmaning och en konstig företeelse. I alla fall om man ska wisa och ställa ut den i kommersiella sammanhang. Wem will ha mig på sin wägg? Jag lär återkomma med fler funderande inlägg i ämnet under wåren.

Sparade ytor
oktober 20, 2010

Efter ett par veckors väntan kom äntligen linoleumskivorna! Här ska skäras, gröpas och karvas. Det är en evighet, typ 20 år, sedan jag gjorde högtrycksbilder i linoleum. Spännande att först jobba med bilden och långt senare få testa med ett provtryck. Allt som ska förbli vitt karvas bort. De sparade ytorna rollas med färg och ger ett avtryck på ett papper. Lite som potatistryck. Fortsättning följer…. :)

Skissbokens hemligheter
augusti 3, 2010

The Sketchbook Project: 2011
The Sketchbook projekt verkar ju onekligen intressant och roligt. För en avgift på ca 25 dollar kan man delta med att beställa en bok och skicka in den med sina skisser. Den katalogiseras och man kan följa boken då den  är med på utställningar. Man får till och med information om hur ofta den tittas i!  Verkligen roligt att de har tänkt ut det praktiska med utformning, distribution och uppföljning. Verkar helt klart som ett seriöst projekt.  Samlingen kommer slutligen att hamna på  The Brooklyn Art Library, USA. Men innan dess visas den på utställningar runt om i landet. Coolt.

  • Man anmäler sig innan den 31 oktober 2010.
  • Skickar in skissboken till den 15 januari 2011.
  • Uställningen (turné) påbörjas i Mars 2011.

Själv tycker jag det verkar roligt just av att skissboken ofta har en slags hemlighetsstämpel över sig. Där i hittas alla godbitar ur idéebanken och allt fult kommer till ytan. Där finns misslyckanden och tankefröer. Färgprover, ordval och konturer… Om nu de tusentals deltagarna vågar vara självutlämnande eller om de retuscherar sig. :)

Nytt magasin med koll på klirret
mars 17, 2010

Min kollega fnös stramt och avfärdade den nya tidskriften Konstvärlden. Hon sa; Den handlar ju inte om konst, det handlar om pengar! Jag kikade lite i den och kunde konstatera att hon har rätt. Men de hymlar inte med sitt syfte, de prissätter allt och vid en granskning kan man ju ha den som en handbok i hur du lyckas bli riktig konstnär. Se på detta inledande stycke i en av atiklarna:

ÄR DU KONSTNÄR OCH STÄLLER UT på fel galleri? Då kan du glömma att hamna på Moderna Museet. Där köper man visserligen in ung svensk konst kontinuerligt, men för att komma på fråga måste man först få en utställning på något av Stockholms bästa gallerier. Nåja, Göteborg och Malmö kan även duga. Men det är en fördel att ställa ut i huvudstaden. Konstvärlden ur artikeln ”Listan på Modernas inköp av ung konst”  sid 86, nr 1, 2010

Det jag blir imponerad över tidningens självsäkerhet, den verkar ha funnits i all tid och evighet. Det finns ingen trevan och redaktionen har lång erfarenhet att luta sig mot. De vet vad de vill. Konstvärlden är given för den som investerar i konst. Jag kan inte riktigt se att den riktar sig till konstnärer mer än som en möjlighet att se hur det ser ut på andra sidan plånboken. Den som gillar att gå på gallerier och alltid har den där tankebubblan ovanför huvudet: ”Vad kostar den där tavlan tro?” Då är detta ett magasin för dig. Den är dessutom en samproduktion med tidningen Disajn som sitter ihop med Konstvärlden, man får två i ett blädder.   (2 av 5)