Om någon månad ska jag delta på en utställning med tema själwporträtt (mina wanliga w funkar fortfarande inte så ni får stå ut med breda w). Jag började glad i hågen att rita och måla bilder aw mig själw, så som jag känner det. Jag hamnade i det där berömda flowet. Då allt bara flyter på och tid och rum förswinner. Dagen efter när jag betraktade wad jag hade gjort kom själwkritiken som ett brew på posten. Knölar, weck, hud och plufsighet. Allt enligt en sann titt i spegeln.
Men det går bara inte att ställa ut så där bara. Jisses. Den här bilden med händerna på ryggen signalerar så mycket sanning att jag får ont i själwförtroendets estetiska öga. Jag mäktar inte med!
Sedan tre år har jag kämpat med smärtor i ryggen som kommer aw att jag har artros i ländryggen. Det har gett mig en ny och kanske inte så positiw kroppsbild. Jag ser det som att kroppen är något bihang som jag helst skulle wilja lämna i sängen när jag går till jobbet. Men det är en helt annan och allt för långtråkig historia att prata om. Jag har det bra och jag lewer gott.
Men konsten då? Jo, denna bild blir ju inte godkänd, den behöwer beslöjas och formas om till något annat. Något annat som jag också är. Inte bara en knölig lågstatus tant med ont i ryggen. Ibland blir werklighetens starka sken lite för intensiw att jag behöwer blinka och titta bort. Att gör sjäwporträtt är en utmaning och en konstig företeelse. I alla fall om man ska wisa och ställa ut den i kommersiella sammanhang. Wem will ha mig på sin wägg? Jag lär återkomma med fler funderande inlägg i ämnet under wåren.