När jag rullar omkring på golvet och försöker fånga en känsla, en idé, slår det mig att jag inte kan se riktigt klok ut. Men det är då jag ställer mig i position, gör en rörelse som jag kan sätta pennan på pappret och fånga kroppsspråket. Det är då jag provar rörelserna i sina ytterlägen kan jag känna, förstå var en led i kroppen kan och vill böja sig. Men inte minst kan jag lättare att förstå det abnorma.
– Vi älskar dig som du är!
Har du tittat runt i din egen blogg någon gång och inte alltid kännt igen dina inlägg? Precis så kände jag idag när jag skulle städa lite i mina arkivlådor i ateljén. Jag hittade detta monster. Jag skulle inte ens ha sagt att det var jag som har ritat den om jag inte den där stela flätan hade varit där. Den ger en lite glimt av igenkännande. – Men varifrån fick jag den där idén? Hur länge sedan är den tecknad? Det måtte ha varit en beskrivning av något annat som jag bara har klottrat ner med några streck. Kanske en dröm eller en historia… Det är lite som att ha hittat en bortglömd sida av mig själv…eller en förträngd sida.
När orden känns få och svårfångade ritar jag mellan raderna.
PaljettenQ 