Synval
oktober 4, 2011

Man kan se den som en tavla….

Fallenhet eller öde?
oktober 23, 2008

Jag snubblade över detta skolfoto från 1980-talet, klassen var som ni ser rätt liten, vi var totalt 50 elever på hela skolan. Trots det hade vår klass en speciell dynamik och samma typ av problem som förekommer på alla skolor. På fotografiet går vi i andra klass och är spända inför en skolresa till Gotland. När jag ser på dessa barn på bilden inser jag att vi var en grupp av personer som redan då gick att ana vad vi skulle jobba med som vuxna. Det är ju lättare att se sambanden och ”ödet” när man har facit i handen.

Yrken vi har idag räknat från vänstra översta raden är:

  • Psykologistudent och Företagare
  • Konstnär
  • Yrkesfiskare
  • Musiker
  • Pensionär (Läraren)
  • Administratör och Sångerska
  • Industriarbetare
  • Kattuppfödare och Omvårdspersonal

Det är bara yrkesfiskaren som bor kvar på deltid i byn. Alla andra har i olika skeden i livet valt att flytta. Nu när jag ser på bilden känner jag igen persontyperna vi var och fortfarande är. Musikern var en fena på att spela piano och redan då trodde vi att han skulle spela rockenroll när han blir stor *häpp*.

Kattuppfödaren har alltid vurmat för djur och männsikor. Gissningen skulle kanske kunnat ha varit att hon skulle ha drivit ett stuteri eller någon ridskola. Även Studenten har på sätt och vis blivit som man kunde förutse, hon är extremt äventyrlig och vetgirig. Kanske är det därför hon aldrig slutar plugga? Ständigt i rörelse och en intellektuell utforskare.

Yrkesfiskaren har alltid avskytt skolbänken och kunde kanske inte ha kommit ur den fort nog, han lärde sig sitt yrke redan som barn. Skolan var nog mer ett hinder för att börja i arbetslivet. Sångerskan har stämbanden mitt i hjärtat och har sjungit hela sitt liv, men kompletterar sången med ett handfast arbete på kontor. Industriarbetaren har kanske det mest typiska arbete som kunde ha blivit lotten för de flesta av oss andra. Det fanns till och med en yrkesinriktad gymnasie utbildning för att stanna kvar i byn och jobba på Fabriken som finns där.

Är detta ett tecken på ödets existens eller är det bara så att vi har medfödda talanger och fallenhet för olika saker. Endel av oss är mer emotionella medan andra är musikaliska eller händiga.  Jag tror dessutom att en av orsakerna att jag själv blev Konstnär är att jag i fjärde klass fick uppmuntran. Fröken sa att jag var så duktig på att rita! Säkert i ett trevande efter att komma på något jag var duktig på. Jag har alltid haft svårt för att skriva, läsa och räkna. Jag var kanske den svagaste i klassen då det kom till att göra rätt. Innehållet var det nog inget fel på, men det går ju inte att räkna nästan rätt då det kommer till matematik. Men den uppmuntran jag fick för det konstnärliga gav mig en bild av att det fanns en plats i vuxenvärlden även för mig. Det var då jag för första gången jag födde tanken på att bli konstnär, utan att veta vad det var förutom att de målar tavlor.

Länk till ett tidigare inlägg om temat öde eller slump.

Synkronistiskt behov tillfredsställt
oktober 2, 2008

Nu har äntligen boken Slumpen är ingen tillfällighet av Jan Cederquist hittat fram till en ny läsare! Jag läste boken den 8 september och hängde upp den i skogen på en kvist. Det tog alltså nästan en hel månad innan den fick en ny ägare. Jag vet att minst en person har sett den men lämnade kvar den där, hon ville inte läsa den eller så tyckte hon att det var bara konstigt att den hängde där. Jag har dock skrivit i den att det tillhör den som hittar den:) Vore kul att veta vem det är som har tagit den och vad han/hon tycker om den. Så vem vet, om något år kanske jag möter en person på ett tåg som berättar om en bok som hittades i skogen.

En bok om – Slump och Synkronicitet
september 8, 2008

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om Slump och Öde, se inlägget: Räkmacka eller Bananskal?. Efter det hittade jag en bok av Jan Cederquist; Slumpen är ingen tillfällighet. Nu ska jag tycka till lite om boken.

För dem som inte vill fortsätta läsa mitt inlägg i dag kan jag med korta ord säga: Jag och Lasse Berghagen har fortfarande inte samma smak. Men det är egentligen först och främst på en punkt vi tycker olika. Han använder ordet ”jättespännande” (i sitt omdöme om boken) och det är väl där jag låter boken falla lite platt. Boken är i mitt tycke möjligen en apertif´ för den som börjar nosa i ämnet.

Boken handlar om tillfällen där slumpen är allt för bra för att vara sann. Där en dominoeffekt av händelser löper genom och sammanväver flera ofta lyckosamma händelser till en meningsfull slutknorr. Allt som händer i ditt liv har mening och syfte. Det är kanske lite väl nära affirmativt tänkande. Om du vill något tillräckligt mycket kommer det att ”slumpa” sig så att du får det du önskar eller behöver. Den positiva energin kommer att uppfylla dina behov. Min skepsism kan vid blotta tanken på detta få mjölk att ysta sig. Men det är i grunden en rätt positiv livshållning som säkert är bra men det blir lite väl klämkäckt. Men Cederquist nämner inte affirmationstanken i sin bok, vilket förvånar mig då jag kan se likheter.

Han lyckas med bravur locka mig att läsa de första kritiska 50 sidorna med både anekdoter och ett inte allt för tungt kapitel om Carl Jungs begrepp synkronicitet. Det verkade väldigt lovande till en början, men Cederquist understryker med en obekväm ödmjukhet att han egentligen inget kan och att han är en lekman. Hum, OK… killen har onekligen någon slags självförtroende eftersom han han skriver en hel bok om ämnet trots sina påstådda brister. Tyvärr avspeglas hans självkritk i texten, den är djup som en kopp örtte.

Samtidigt som att den där koppen te skulle smaka gott över långa samtal om detta ämne.

Anekdoterna löper som ett pärlband med entuastiska pärlor genom boken, en efter en, ingen hejd på vad Cederquist har upplevt! Av ungefär 50 kapitel är endast ett handfull av dem objektiva och angriper ämnet, en meningsfull slump, på ett mer intressant och seriöst sätt. Men hela tiden ringer det en klocka i bakhuvudet, varför läser jag detta? Jag borde läsa Carl Jung, Joseph Frank, David F. Peat och de andra killarna!

Cederquist skriver rätt underhållande och han nosar på  områdena psykologi, filosofi, biologi och kvantfysik men jag skulle ha velat ha mer tuggmotstånd. Önskar mig mer *önskar så det knakar*. Jag ska göra ett experiment med boken. Jag placerar den som en julgranskula i skogen här utanför… Sedan kan jag se hur lång tid det tar innan den får en ny ägare. Kanske synkronicerar min handling med en person som behöver just den boken just då? :)

Boken får två paljetter av fem möjliga.

Slump i skrift
augusti 28, 2008

Av en händelse, eller är det ödet?… hittade jag denna bok: Jan Cederquist ”Slumpen är ingen tillfällighet”, utgiven av Månpocket. Den blev jag tvungen att inhandla för att se vad han har att säga om slumpen. Det som var kul med baksidetexten är att den börjar: ”Varför håller du denna bok i din hand just i detta ögonblick?”.

För mig kom svaret klasklart som om jag suttit i ett klassrum med uppräckt hand och äntligen får svara. Jag såg boken av en slump men den fångade mitt intresse eftersom jag inte allt för många dagar sedan har samtalat och funderar fortfarande om det där med slump och ödet*, vad är det som råder?

Men om jag hade fortsatt att läsa baksidetexten på boken skulle jag ha tvekat att köpa den. Ett av citaten som brukar fungera som ett betyg är skriven av Lasse Berghagen. En sympatisk och klok man? Jag vet inte men jag brukar inte tycka att han och jag har så mycket gemensamt då det kommer till kultur (smak). Men hey, jag bildar helst uppfattning själv så jag ska bara läsa klart det jag har för händerna sedan tar jag mig an denna lilla karamell. :)

*Länk till ett tidigare inlägg: Bananskal eller räkmacka?

Bananskal eller räkmacka?
augusti 14, 2008

Hur många av er tror på ödet och hur många tror att det är slumpen som styr vår tillvaro?

Varför är det oftast bara då det uppkommer en händelse av avvikande karraktär i livet som ödet dras ut ur kofferten? Ödet tycks dra i stängarna när man drabbas av kärlek vid första ögonkastet, brutet ben, vinstlott, dominoeffekt som verkar för bra/dålig för att vara sann… eller är det ren slump? Ödet kanske styr över de stora dragen i vår så utstakade liv medan slumpen får härja över de små detaljerna. Är det inte lite väl ofta godtyckligt hur vi tolkar händelsens karraktär när vi söker efter orsak för all verkan i vår tillvaro. Det ena styrs av större makter medan det andra bara är naturens nycker. Eller är det bara olika livsfilosofier?