Gul smakar salmiak
januari 12, 2010

Synestesi, där ljud, smak , tecken och toner korsbefruktas med andra intryck tex färgförnimmelser. I dagens UNT kan man läsa en intressant artikel i ämnet. I artikeln påstås det att 1 på 200 personer har någon form av synestesi.

Ser du siffror och bokstäver i bestämda färger? Händer det att du hör toner när du ser ljusspelet i ett lövverk, eller känner glasstavar mot händerna när du smakar på mint? Fenomenet, som kan tyckas påhittat, kallas synestesi och är mycket vanligare än vad forskarna tidigare trott. UNT Publ:100112 10:01

Jag har läst Oliver Sacks bok: Musicophilia, som till viss del berör ämnet och fascinera av tanken på att vi alla inte upplever en absolut sanning. Endel av oss ser lite extra. Det ger en förnyad tanke på den filosofiska frågan: Hur vet vi att alla ser samma färg när man tittar på ett grönt äpple? Man kan omöjligt veta och det är rätt ointressant egentligen. Det som är intressant är de som har en annan syn på verkligheten, de ser mer och annat än alla andra. När en person med synestesi ser bokstaven A som röd så kan en annan se den som blå. Personer med synestesi ser inte nödvändigtvis samma färg. De har en annan verklighets uppfattning än vanliga människor med nära på monomana sinnesupplevelser. Tänk att läsa en bok eller lyssna på musik och se färger och former. Eller att känna toner och smaker.

De med synestesi må ju tycka att man är rätt boring, som inte kan se världen lika nyanserat som de. Fantasilöst att läsa en bok i svartvitt, och avtrubbat att inte känna att apelsinsmak känns som päls i händerna.

Men det brister i en förnimmelse då?

Under min utbildning på konstskola hade jag en skolkompis som bad mig om hjälp att blanda till ett par kulörer till ett grafiskt blad. Han sa: – Blanda en lejongul och en brunockra så de ser ut att höra ihop.  Uhummm, sa jag och undrade varför han inte kunde göra det själv. Men det visade sig att han är färgbild och inte kan blanda till kulörer rätt. Jag tyckte att han skulle jobba i svartvitt eller i de kulörer han eventuellt kan se. Men han hade fått en beställning på just lejongult och brunockra. Så jag blandade lite som jag själv tyckte att färgerna skulle vara. Jag frågade senare om beställaren var nöjd med bilderna och de lär de ha varit.

Det var verkligen märkligt att se på honom då han arbetade med bilderna för jag såg mer än han själv. Han hade en brist, men ändå förmågan att se att kopparplåtarna blev infärgade och bra avtorkade inför trycket. Han muttrade  något om att han nog ville ha mer kontrast men det var nog bra trots allt… Jag var förundrad mest av att han trots färgblindheten vill jobba med färger. Jag som har normalt  färgseende tycker det är ett enda stort gissel. Jag unviker färg i största möjliga mån. Färger är bråkiga och ger betraktaren en massa tolkningsutrymme som är svår att kringgå. Dessutom är jag lat, det finns ju för många att välja bland :)

Gult är fult, rött är sött…

Annonser

Smakminne
mars 9, 2009

pihjala-fazer-2009-paljette

På tal om nostalgi.  Min mormor bjöd alltid på godiset Pihjala. Förpackningen är snyggare än vad godiset smakar gott. De smakar rönnbär och är väldigt söta då de är dragerade med socker. Det blev en tradition att hon alltid bjöd oss barn på dessa när vi på sommaren hälsade på. Hon dukade kaffe till de vuxna och saft och godis till oss små, sedan satt vi under hennes stora rönnbärsträd i skydd från solen.

En räv letade efter något att äta. Den fick syn på ett träd med vackra vindruvor där det satt en kråka. ”Är bären goda?” frågade han kråkan. ”Ja de är läckra” sa kråkan. Räven försökte hoppa upp och få tag i några vindruvor, men misslyckades, för rävar är inte speciellt bra på att klättra i träd. ”De är säkert sura” sade räven och gick sin väg.  Källa: Susning.nu

”Tell me a story”
september 15, 2008

Titlar på konstverk kan fastna som tallkåda på fingrarna. Det smakar och luktar gott men efter ett tag är de så luddiga av innandömet av byxfickan att man bara vill skrapa av sig den. Då ska man väl ändå tvätta och torka idén och bara göra, handling är en dygd. Sedan kan man gå vidare i snårskogen av nya frön.. måtte jag snubbla över en kokosnöt.

Alla fem sinnen kan väl inte ha fel?
december 13, 2007

När man går på museum är det svårt att inte spontant ta på saker man tittar på….fingrarna liksom fjädrar upp mot det man tittar på, vill ta och känna efter om ögonen ser rätt. Synen är inte tillräcklig informativ utan känseln vill bekräfta de signaler som har nått kontoret för bearbetning.

Andra sinnen behöver bekräftelse också. Som det där när man pratat med barn, eller de som pratar extremt otydligt eller kanske stammar. De säger något, man frågar kanske vad de sa och de upprepar sig och vi responderar med att upprepa en gång till för att få det bekräftat att vi hörde rätt. Jag skulle bli tokig om någon upprepade det jag säger som ett eko, men det verkar som att det är rätt allmänmänskligt att vi gör så för de flesta barn bli som folk när de växer upp… inte alla, men nästan alla.

vara-fem-sinnen-2008-paljettenq

Tillbaka till synen och fingrarna. Jag läste en blogg om att frysa fast med tungan på metall. Hur kommer det sig att nästan alla personer förr eller senare i livet har fastnat på iskall metall minst en gång? Vi tittar på lyktstolpen, ser att den är kall, vi kan känna att den är det med händerna (har bekräftat det) men ändå behöver fingrarna ännu ett utlåtande om att den där lyktstolpen är djävligt kall och sträcker ut tungan…..*ziiip*. Inte ens fingrarna räcker till för att tillfredställa vetgirigheten.

Det är inte bara kalla saker som får en att trollbindas utan även andra materiella tillstånd, som värme till ett exempel. Kan ta det genom att berätta en sak som hände mig.

Min pappa var ute i garaget och bankade och donade med något så jag gick dit för att kolla vad han höll på med. Han pekade stolt på värmepannan och sa att han hade kapat och svetsat en grej på luckan. -Oj, vad kul! Får jag se, sa jag och gick fram. En metallbit var avsågad och glimmade i alla violetta nyanser du kan tänka dig. Den var varm och luften vibrerade kring stumpen. Mina ögon fastnade vid kulörerna och fingrarna liksom ploppade fram ur byxfickan och munnen sa (hjärnan var på fotbollscup) : – Wow, vad fiiiiint-t-t……*fräääässsssss*. Pappa har aldrig skrattat så styggt som han gjorde den gången.

Eftersom smak- och luktminnet är de bästa minnena vi har så minns jag än i dag hur brända fingrar luktar men även smakar för jag stoppade fingrarna i munnen för att kyla dem då jag brände mig på den nykapade metallen. Kött smakar kött, kan jag säga. Tack och lov brukar de flesta lära sig att bara titta inte röra. Jag ska gå en snabbkurs till våren.

Hittade in i boxen till slut
november 8, 2007

ukk-trapphus2007-web.jpg

Jag tog mig i kragen och for ner på stan idag. Jag gick förbi Uppsala konsert och kongress- huset och skrattade högt då jag såg den fina lilla dammen på torget som vetter mot Sivia. Det är en liten trekantig damm med kanske ett djup på 10 cm och blåaktiga lampor i botten som fluktuerar i styrka. Visst det är fint, men de har ju ställt upp kravallstaket runt dammen, det ser inte riktigt riktigt ut. Förmodligen har de i efterhand gjort en riskanalys och vill nu ha staket kring detta lilla bråddjup. Praktiskt men inte estetiskt.   

Själva huset är tilltalande på många sätt, jag gillar färgerna och leken mellan de olika ytorna som fasaden består av, ser lite ut som tangenterna på ett piano. Fasaden är mycket aktiv i sin statiska form, kuben. När jag gick in förvånades jag av den nästintill karga miljön. Kan inte påstå att den känns varm och ombonad, snarare som en scen ur en film…. den där Brazil, där världen har blivit grå och strikt, inte ens drömmarna har kraft att finna en kulör. Vackert avskalat och kanske en lite smula skrämmande. Futurism och industri. De höga rulltraporna ger en känsla av svindel och jag var inte den enda som krampaktigt höll i handtaget (räcket) och spontant utropade ett ”huij” när gravitationen gjorde sig påmind.

De röda golven ser jag som en svag punkt. Den vaxade betongen i rött såg skitig ut och jag undrar om den kommer att åldras vackert av tusentals hasande steg. Jag hoppas det. Rött är en bra färgval, om den funkar praktiskt. Det som jag skulle omedelbart ändra om jag fick det är att dämpa den gula belysningen som kommer från bardisken på andra våningen. Om man aldrig har haft migrän eller ömmande ögon, så kan man åka dit på ett studiebesök. Skalar man bort ett par hundra lux så ser det säkert fint ut. Det där konstverket som invigdes i tisdags var svår att finna, jag hittade den inte trots att jag sökte den. Jag får be någon peka ut den åt mig. Huset är i min smak, sedan är det bara att undersöka och besöka husets utbud i form av omedelbar kultur.