Krämpans geografi september 29, 2008

Jag känner att jag lever. Just för tillfället känner jag av kroppens svagheter och immunförsvarets anfall mot inträngande infektioner. Jag fick just veta att min nya ömma knöl bakom örat är en körtel som sprider hormoner och den är sjuk. Det fick jag lära av min kollega som har observerat flera fall av knölar. Jag som trodde det var en ny geniknöl…*S*

Är det ett ålderstecken att prata om krämpor? Har jag gått och blivit tant? När jag träffar folk och de frågar hur det är med mig brukar jag hurtigt säga att det är hur bra som helst med mig. Men nu knorrar jag över det ena och det andra. Dessutom börjar det bli svårt att dölja höftvärken, jag går som en pirat med träben. Några bekanta i konstkretsen som alltid dyker upp på evenemang sa i helgen; – Du ser ju fördjävlig ut, vad har du gjort?  – Ehhh… Hej på er också.

Jag är medlem i ett forum som heter FunBeat, där för jag dagbok över min träning och diskuterar träning med andra idoga motionärer. Nå, idog och idog, jag gör mitt bästa. Där har jag upptäckt att det är rent av vanligt att prata om krämpor. Ju närmare hälsans källa man kommer destu fler krämpor har vi. Om jag skulle lägga mig på sofflocket och verkligen lägga upp benen högt på ett berg av kuddar, skulle jag bli frisk och kry som en pärlmussla då tro?