Bakgrund: Artros med perioder av stark ihållande smärta.
Åtgärd: Träning och tålamod blandat med visst mått av smärtstillande.
Resultat: Stunder av uppgivenhet och djävulskt mörker.
Ordination: Antidepressiva medel för att minska perceptionen av smärta.
Reaktion: Tvekan, misstänksamhet och beslutsångest.
Fördom: Att man blir fet, otrevlig och blödig av dem.
Startdag: I morgonbitti…. eller aldrig?
Jag mår…. I feel…. How do you feel?
Ligger ned, huden torkar och konturen framträder.
Ur huden stiger strävan mot din.
…
Tillbaka på jobbet efter ett par dagars belägring av visus och bakterier. En glad och positiv inställning byttes sakta till en stark hemlängtan. Men när klockan blev fem, så var jag som en utsmetad maskarafläck… huij, ta på sig jackan? Hitta nycklarna… Bu-hu-huuu, ta med mig soporna på vägen ut? Helvete, jag glömde släcka lyset. Ja, ni vet, allt och alla är emot en. Övertrötthet som får en att bli som fyra och ett halvt år. Steka fula fiskpinnar till middag…*apatiskt raseri* Vill bara ha mig en pinnglass och ett mariekex. Övertygar mig själv om att det går att truga i mig en vissen apelsin. Om jag skulle orka skala den sega fan. Varför går jag inte och lägger mig? (det som de flesta kloka människor skulle göra) Men jag? Neee… – Mitt bohemiska konstnärsfjant till jag gick och skulpterade i lera som en social grej. Är huve´dumt får kroppen lida.
Tecknade medan jag lyssnade på en semesterrapportering, sparade filen (bilden) med titeln: We love 2010 PaljettenQ. Jag vet inte varför men tyckte nog att de skulle älska den där klumpen. På samma sätt som jag försökte att inte titta på de orakade benen på min kollega. Vackra ben. Mycket hår. Det finns en tjusning i att inte alltid veta varför och hur en tanke smetar sig fast.
Temat denna vecka tycks vara: Fläckar. Så till den milda grad att jag har monzamensen Allan. Det brukar ge mig en hormonattack av det slag att jag hatar fläckar… kaffefläckar, diskbänksfläckar, tandkrämsfläckar…// Alla fläckar stör min harmoni, de är äckliga. Men istället för att gå till angrepp, sitter jag apatiskt och lider. Ser dem växa. Det går att hitta en fläck var som helst. Smuts.
Målar akvarell. Det går inte speciellt bra. Pigmenten är bångstyriga och oberäkneliga. Golvet täcks av ark med färgprover, rött, brunt, svart, beige, rosa… Fläckarna fladdrar framför ögonen på mig. Vad är det som driver mig att gnugga in dem i anletet på mig själv? Färgen rinner, stänker och bildar stora fläckar som påverkar mig fysiskt. Vämjeligt. Kliar mig i en stickig bikinilinje, ser på fingararna, luktar på dem… Uuuhh, en tydlig luktfläck. Tvättar händerna med fikon-rostvål. Tittar på händerna, ser en ickefläck. Skakar bort en lätt tvångstanke att tvätta mig igen.
Det är nog därför jag blev irriterad på aftonbladets artikel om hur man undviker dofter (se förra inlägget), den träffade mig rakt på akilleshälen. Inför PMS och hormoniella svallvågor finns inte mycket annat att göra än att gör som min ena kollega sa: Man får lakoniskt konstatera att kroppen och tanken är under belägring. Spara all irrationalitet till de dagarna så har man ett alibi för dåligt beteende. Men ingen ska komma och anklaga mig för att vara neurotisk för att jag har mens!
Hon var… upptagen med att förverkliga sig själv.
När orden känns få och svårfångade ritar jag mellan raderna.
PaljettenQ 