Att vara gräsänka är att varje vecka ratta in en frekvens av självständighet. Till helgen ska ratten återigen vridas till kanal 2 med toner för två och debatter om – ”ska du eller jag”? Själsligt värker det i örat. I wanna hear some love tunes!
Ratta-ratta-raaa..*nynnar*
mars 6, 2008
Egohantering
december 8, 2007
Jag har sedan ett och ett halv år varit gräsänka alla veckor, mellan måndag och fredag. Precis alla vardagar har jag varit ensam, solo, själv. Det suger. ”-Det suger åsneballe” som en viss bloggbekant brukar uttrycka sig. För att inte smitta er med mitt usla humör så tänkte jag försöka mig på att lista upp några saker jag har lärt mig under denna tid som gräsänka. Jag kan ju inte låta mig dras ner av allt negativtgegga utan försöka se det som utveckling.
Jag har lärt mig:
- Att strunta i disken mån-fre. Damråttorna är numera namngivna och fredade.
- Att jag är inte rätt kvinna att sätta ultimatum, fixar ändå inte att verkställa dem.
- Att ultimatum är korkat.
- Att inte ha dåligt samvete över att fika fem dagar i veckan istället för att äta middag.
- Att ignorera telefonen om jag verkligen inte vill svara.
- Att hymla med rösten så att det ”syns” i telefonluren… har fått mer uttrycksfullt tonläge.
- Att spara posten som kommer tills på fredag morgon, får ändå inget roligt.
- Att uppskatta att det ALLTID finns toalettpapper på muggen.
- Att bli mer social, tar mer kontakt med andra för att inte ha enbart dialoger med mig själv.
- Att veta skillnad på väntan, längtan och misströstan.
Med tanke på att jag inte ser ett slut på mitt ensama vardagsliv så torde jag lära mig massor allt medan tiden går. Jag är dock ganskamotvillig till att lära mig så himla mycket mer, vore roligare att anmäla mig till en knyppelkurs med öppna sår på fingrarna eller sortera grus i dantes inferno i all tid och evighet. Jag som alltid har hatat att vänta har nu under året blivit mer tålmodig och har sakta men säkert lärt mig att inte explodera upp i atomer då någon kommer tre minuter försent.
Jag har lärt mig att vara mer ego, jag utgår oftare från mig själv. Inte i vi-form som kan vara vanligt då man har varit tillsammans med någon länge. Istället för att fråga om ”vi vill hem nu”, så säger jag oftare bara att – Jag ska hem nu. Med visst knorr som respons från min man givetvis, men vad fan. Jag är ensam så mycket att det har blivit ett mer normalläge. Ok, jag börjar närma mig negotankarna igen… Men på allvar, hur ego kan man vara utan att bli egocentrisk?
*häpp*…se på den ljusa sidan av livet. :) Nu är det bara nio nätter kvar på migg extraknäck, -weehoo!
PaljettenQ 