Mircea, Mircea… oktober 2, 2008

Oh, min Mircea.  Vad har du gjort? Mircea Cartarescu har skrivit en diktsamling med namnet: En lycklig dag i mitt liv. Utgiven av Ellerströms förlag.

Han får bara två paljetter av fem möjliga. Det smärtar mig att säga att den är banal, och ibland till och med lite pinsam. Jag har frågat mig flera gånger om det kanske är så att han vill vara det, är det meningen? Han som är så begåvad och har förtrollat mig så många gånger spelar på nya tangenter. Är det med vilje han rubbar mig ur balans? Jag ryser till, skrattar besvärat åt de barnsliga frågorna han retoriskt slänger ut ur sin olyckliga kärlek.

Han är tusen gånger vackrare, han mer enigmatisk och träffsäker i sin trilogi med titeln; Orbitór. Där är han poeten, där är orden fängslande och magiska. Där i texten skapas behovet att smaka på orden om och om igen.

I  boken En lycklig dag i mitt liv lägger jag huvudet lite på sned, beredd på att vända bort blicken i förlägenhet. Han berör men jag förväntade mig så mycket mer. Jag som har sett på Cartarescu som en alkemisk trollkarl blir besviken. Det finns endast ett fåtal gnistrande nuggets.

Bit för bit april 2, 2008

Att hitta hem bit för bit…

…(tänkte stanna där men fick en uppmaning om att fortsätta skriva)… orden svävade fritt som frön från en maskros tills de landade mjukt i mitt medvetande. De bildar sakta en enhet istället för att förbli smulor på ett kakfat. Mircea Cartarescu´s bok Orbitór – Vänster vinge, vill få mig att tänka på symmetri, insekter och kroppen. ”Rummet är paradiset, tiden är helvetet.” Denna bok tar mig till helvetet och tillbaka – kanske finner jag mitt andra jag där. Det är väl bara Charles Dickens som kan skriva lika omöjligt långa meningar som Cartarescu, men den sistnämnde målar verkligen starka bilder med sina ord. Jag vill mest sjunka in dem och stanna där:

”Vi är nostalgiska djur, en geometriskt ordnad förnedring, som om vår anfader hade spottat i en liljas blomkalk och vi hade bildats där, ur slem och väldoft.” (mircea cartarescu)