Det omätbara

- Älskar du mig?

- Ja. Jag älskar dig

- Hur mycket?

- Oändligt

- …. är du säker?

- Ja.

Upplys mig

Jag såg denna reklam för en tid sedan och undrade hur jag skulle analysera den. Då jag först såg den uppfattade jag den som en ljusbesudlare. Att de ville belysa allt så att natthimlens stjärnor för alltid är borta. Att deras lampor tar över gnistret av universums stjärnor, de behövs inte längre? Men nu när jag tittar på den igen kan jag se det motsatta?  Att det är den oreangea lampan som är en hjälte bland skurkar….. Men isåfall undrar jag var himlens stjärnor finns på bilden och är det reklam för samtliga lampor?

De bortom stenbänken är det den som reklamen ger en känga?  De är gamaldagsa som lyser upp himlen och den oreangea lampan är den modell vi ska använda? Den bidrar (ljuset är riktat nedåt) till att hålla natthimlen mörk så att vi faktiskt kan se stjärnorna?  Jag blir inte riktigt klok på den här reklamen. Jag blir provocerad för att den inte har ett enkelt budskap. Den övriga texten säger bara att det är utomhusbelysning och firmans namn. Hur skulle du tolka bilden och ”Now the stars can rest” ?

Bockar av 4an och 5an

Den här tegelväggen var så fin att det kändes självklart att hänga upp klotter 4 av 6.

Offentlig konst kan vara påträngande så jag tänkte att jag hänger upp 5 av 6 på ett privat staket. Lirkar in en fot i den privata sfären, men håller mig ändå på utsidan. Jag tror att det skulle vara mer provocerande att spika upp klottret på huset, inne på gården.

 

Fångad som telefonklotter

Under ett samtal med min mor i telefon kom bilden av sig själv. Teckningen jag har ”jobbat” på i några dagar nu… (se tidigare inlägg) Den blev spegelvänd och möblerna fick bli i furu. Den där lampan är lite kaxig och tar uppmärksamheten. Jag suddade även bort några stolar och en säng. Någon måtta får det ju vara. Samtalet handlade om ålderdom och krämpor. Det var kanske det som behövdes för att förlösa bilden. Där är den i alla fall, utan censur.

Bihålans varande vrede

Om jag kunde skifta i färg skulle jag bli syrligt grön. Med svarta ränder eller prickar. Som en varningssignal, håll er på avstånd. Jag är full av snor. Jag behöver långsam input, varligt och snällt. Med dämpat tonläge kan jag ta emot frågor som rör te, bullar och raggsockor. Allt annat är irrelevant och onödigt. Snyter mig gör jag ljudligt för att övertyga alla om att jag verkligen är bedövad av bihålornas puttrande. Hostandet har blivit en konstform, den kommer lamt och kroppen krummar dramatiskt. Jag är sjukt divig med minst 36,8 i feber… synd om mig , mig, mig, mig, mig.

Tankelinjer

Ibland skapar jag ”teckningar” utan att fånga dem på papper. Jag tänker ut hur de ska se ut och var skuggorna ska hamna. Men efter några dagar kan bilden bli inaktuell eller så överarbetar jag den. Inte sällan blir den mer en rumslig installation och så komplicerad att jag inte ids försöka dra ned den till arket.

Just nu bearbetar jag en bild av en människor som simmar i ett rum med teakmöbler. Vattnet är djupt men möblerna står endast ankeldjupt i det strömmande vattnet. En kvinna håller en annan kvinna i håret med ena handen och håller den andra handen  mot strupen. Hon är just på väg att skära halsen av henne? Eller så har hon just lyft huvudet ur vattnet. 

Om jag nu skulle sätta pennan mot det vita pappret och försökte skapa en bild av detta scenario skulle jag förmodligen misslyckas vid både första och andra försöket. Det är svårt att gestalta precisa idéer och det är i dessa skeden det är viktigt att fortsätta försöka om man tycker det är viktigt att vara korrekt. Annars hamnar man i en situation där man får acceptera en efterhandskonstruktion. Hela tiden tar man som bildskapare beslut om hur mycket information (detaljer) som behövs för att återskapa idén/tanken. För mycket information  kan förstöra bildens mening och budskap. Det är just denna balansgång som är lockelsen i att skapa bilder. Ska jag våga mig på att fånga denna tankelinje? :)

Svart~vitt

Här är silkscreenramen monterad, strax ska färgen hällas ut och tryckningen påbörjas. Upplagan blev 50 ex, av fyra olika teckningar. Det var hur roligt som helst att vara med i processen. Nu sitter jag och övar på att signera bilderna. Kråkfötterna får ju gärna vara likadana på alla 200 bilder som det faktiskt handlar om. Jag befinner mig i ett glädjerus, det är så himla kul att testa idéer och se dem förverkligas!

Rutar in helgen med en bok

I helgen ska jag läsa den efterlängtade serieboken Frances av Joanna Hellgren. Vad läser du just nu?

Nya Sheriffen i stan

Nu har den kommit, en kulturtidskrift som lägger allt krut på Sverigefinsk – finlandssvensk kultur – På två språk. Snygg och saklig, nära på snäv då de går in på innehåll och personbeskrivningar.

När jag tummar i den och läser artiklarna så känner jag igen mig i varje enskilt fall. De belyser rotlöshet, kulturförvirring och dubbellivet det innebär att vara född i Sverige men leva i en annan kultur, en finsk familj. Att vara något annat än Svenne. Leva, prata, sjunga, leka, återvända… med stolthet eller skam. En smula enformigt kändes det då tidningen är så homogent uppbyggd. Efter fyra intervjuer ger jag upp och tänker: jag läser vidare senare. För den måste ju ha potential?

Detta första nummer handlar mångt och mycket om det Sverigefinska musikundren: Markus Krunegård, Frida Hyvönen, Anna Järvinen, Anna Maria Espinosa med flera lyfts fram. De är ju alla intressanta och bra. Personerna de tar fram och den kultur de pekar på är aktuell, bra och intressant, men speciellt djupt hinner det inte riktigt bli. Hoppas Sheriffi inte faller för sitt särintresse likt en autist som sysslar bara med en enda sak och stöter bort de som hellre leker med innehållet istället för omslaget. 

Det har blomstrat till lite då och då bland tidskrifterna där de senare faller på de egna begreppen. Låt detta första nummer vara en programförklaring men låt det nu handla om kultur, ge den frihet att finnas förutsättningslöst och otvunget. Chefredaktören Sanna Posti Sjöman skrev: Vi skriver om det vi vill skriva om. Om det du vill läsa om. Det låter kaxigt och bra i mina öron. Hepp, jag läser gärna om kultur *shoot*, det blir nog bra det där.

PaljettenQ goes real

Nu när jag har lite tid över ska jag ”förverkliga” några av mina bloggteckningar. De ska tryckas i silkscreen på fint naturvitt papper.

Det var inte lätt att välja ut vilka bilder jag skulle ta, för när jag kollade i mappen med mina bloggteckningar så upptäckte jag att det var rätt många.  Jag tog hjälp av mina kollegor, som faktisk inte vet att jag bloggar, att välja ut dessa fyra bland originalen. Jag ska senare leta reda på var i bloggen de finns och vad inläggen har handlat om, det ger kanske inspiration till eventuella titlar. De kommer inte att stå ”PaljettenQ” på bilderna… upplagan signeras senare av mig med mitt riktiga namn. Har jag valt rätt bilder? Vet inte, men roligt ska det bli att ställa sig vid tryckbädden och jobba igen, det var tio år sedan sist jag gjorde silkscreen.

Efterdyningar

Det gick bra, utställningen blev ok. Och jag överlevde. Massor av fina blommor från go´a vänner.

Nu sitter jag här en smula förundrad över hur långsamt världen tycks snurra nu när inga speciella måsten rycker mig i håret. Jag försökte ta kontakt med ett tryckeri och de skulle komma tillbaka till 15-tiden… men de menade nog klockan tre någon annan dag. Rastlösheten och ineffektivitet kliar som exem i handflatorna. Efter två utställningar på kort tid känner jag en slags tomhet som skrämmer mig. Blir det något mer? Var det här DET? Jag paniksomnar så fort jag sätter mig i soffan och vaknar tidigt av att jag tjuvstartar jobbet i drömmarna.

Nu har jag ett guldläge, nu kan jag göra sånt jag inte har hunnit tidigare. Jag har tio meter akvarellpapper, oöppnat och oprövat. Jag har fyra teckningar jag vill överföra till grafik. Jag har en bok-idé att bolla och funderar på om det är nu jag ska köpa mig den där videokameran jag så länge har längtat efter. Apatin sjunker ned över mig då jag inser att jag har så mycket idéer och så liten tidsfrist.

Klottrar vidare, lite skrynklig

Klottrar vidare; 3 av 6. Kände mig hemma bland återvinningen när jag postade de sista vernissagekorten ikväll. Den hamnade på ett beskrivande ställe av hur jag mår. Trött, trött, trött… behöver förnya mig över natten.

Målar fan på väggen

Vernissage gör mig på dåligt humör. Att färdigställa och att bygga en utställning är otroligt tillfredsställande och roligt. Det är verkligen givande att få slutföra ett projekt och sätta dit sista spiken. Även om mina verk aldrig blir klara, det hör till konceptet att belysa det oändliga…. därför är det också skitjobbigt att behöva prata om det jag har gjort. Jag föreläser hellre om det jag gör än presenterar dem.

Men jag kan inte hjälpa det, jag blir grinig på mina egna vernissage. Det är roligt att vänner och familjen kommer. Det är häftigt att det dyker upp andra främmande människor för att se det jag har åstakommit. Men måste jag vara där?  Jag känner mig bara i vägen och fånig. Händerna som har varit en del i skapandet vet inte var de ska ta vägen då jag står där och önskar mig bort. Bryter av saltapinnar och pillar ärmen… Sist jag ställde ut separat kom jag en hel timme försent till öppningen. Det var inte så populärt, men jag fösöker skratta bort det som en rock-star-diva-grej. Jag blir sen för att jag tycker mig vara onödig i sammanhanget.  I själva verket är det nog skräck som kryper innanför huden på mig.

Det är kanske därför jag lockas av tanken på att göra happenings och performance, då kan har jag en roll under själva avtäckningen. De reaktioner som kommer efter upplevelsen. En tavla, en teckning eller ett objekt ger en omedelbar reaktion i realtid. I det rum och i den tid då jag på vernissaget står och tittar på människorna från sidan. Läser av och tolkar och misstolkar upplevelsen som rinner av besökarens/ betraktarens ansikte. Det är för mig otäkt att se den privata stunden då de ska beröras och bilda sig en uppfattning om vad de tittar på. Jag vill ha distans och ge dem en chans att tycka och kommentera senare, då de har sorterat intrycken.

Jag målar fan på väggen. Det blir ännu en jobbig vernissage. Men jag ska försöka vara där i tid, jag ska försöka att inte tjura. Jag ska komma ihåg att andas och det blir skitroligt att efteråt gå och käka mat och dricka kulturrött. Det blir bra det där.