Har du en säljande logga?

Efter en dag utan en tillstymmelse till att skapa bilder så fick jag ett plötsligt infall. Jag ville göra något utan anknytning till jobbet, så jag gjorde en låtsas logga till en fantasiblogg. Bara för  att leka lite och för att det inte fanns något roligt på TV. Det är lite som att spela spel en stund för att koppla av. Men är det endast en lek? Hur mycket tanke lägger vi ned på vår logotype?

Här på WordPress har det blivit lite förändringar de senaste månaderna. När man går in och tittar på det nya interface som fortfarande är under utveckling kan man se att loggornas betydelse har växt. Om du ingen logga har så blir tilldelad en svart ruta, dystert om något. Logga bör vara tydlig  i litet format.Första intrycket varar och den tvekande handen stannar till vid bilderna och vrakar. Har du en säljande logga gode bloggare?

Komigendåförfan

Friskt vågat resten vunnet… att vilja är en bra början och hälften vore nog.

Mission completed

Nu är den sista på plats. Klotter 6 av 6. Den får hänga på ett ställe som är riktigt fult. Tavlan ovanför hyllan har en trasig ram och hänger dessutom  på sniskan. Nu kan bilderna konkurera om vilken av dem som gör mest nytta. Själv tycker jag att den röda färgen passar rätt bra ihop med den blå solariebädden. Om jag hade kunna skulle jag ha bytt ut tavlorna. Det vill säga ta bort den första tavlan efter som den är trasig,  men den satt fastskruvad i väggen. Framöver ska jag kika in och se hur det går med det hela. Förmodligen försvinner mitt klotter… men vem vet :)

 

Det omätbara

- Älskar du mig?

- Ja. Jag älskar dig

- Hur mycket?

- Oändligt

- …. är du säker?

- Ja.

Upplys mig

Jag såg denna reklam för en tid sedan och undrade hur jag skulle analysera den. Då jag först såg den uppfattade jag den som en ljusbesudlare. Att de ville belysa allt så att natthimlens stjärnor för alltid är borta. Att deras lampor tar över gnistret av universums stjärnor, de behövs inte längre? Men nu när jag tittar på den igen kan jag se det motsatta?  Att det är den oreangea lampan som är en hjälte bland skurkar….. Men isåfall undrar jag var himlens stjärnor finns på bilden och är det reklam för samtliga lampor?

De bortom stenbänken är det den som reklamen ger en känga?  De är gamaldagsa som lyser upp himlen och den oreangea lampan är den modell vi ska använda? Den bidrar (ljuset är riktat nedåt) till att hålla natthimlen mörk så att vi faktiskt kan se stjärnorna?  Jag blir inte riktigt klok på den här reklamen. Jag blir provocerad för att den inte har ett enkelt budskap. Den övriga texten säger bara att det är utomhusbelysning och firmans namn. Hur skulle du tolka bilden och ”Now the stars can rest” ?

Bockar av 4an och 5an

Den här tegelväggen var så fin att det kändes självklart att hänga upp klotter 4 av 6.

Offentlig konst kan vara påträngande så jag tänkte att jag hänger upp 5 av 6 på ett privat staket. Lirkar in en fot i den privata sfären, men håller mig ändå på utsidan. Jag tror att det skulle vara mer provocerande att spika upp klottret på huset, inne på gården.

 

Fångad som telefonklotter

Under ett samtal med min mor i telefon kom bilden av sig själv. Teckningen jag har ”jobbat” på i några dagar nu… (se tidigare inlägg) Den blev spegelvänd och möblerna fick bli i furu. Den där lampan är lite kaxig och tar uppmärksamheten. Jag suddade även bort några stolar och en säng. Någon måtta får det ju vara. Samtalet handlade om ålderdom och krämpor. Det var kanske det som behövdes för att förlösa bilden. Där är den i alla fall, utan censur.

Bihålans varande vrede

Om jag kunde skifta i färg skulle jag bli syrligt grön. Med svarta ränder eller prickar. Som en varningssignal, håll er på avstånd. Jag är full av snor. Jag behöver långsam input, varligt och snällt. Med dämpat tonläge kan jag ta emot frågor som rör te, bullar och raggsockor. Allt annat är irrelevant och onödigt. Snyter mig gör jag ljudligt för att övertyga alla om att jag verkligen är bedövad av bihålornas puttrande. Hostandet har blivit en konstform, den kommer lamt och kroppen krummar dramatiskt. Jag är sjukt divig med minst 36,8 i feber… synd om mig , mig, mig, mig, mig.

Tankelinjer

Ibland skapar jag ”teckningar” utan att fånga dem på papper. Jag tänker ut hur de ska se ut och var skuggorna ska hamna. Men efter några dagar kan bilden bli inaktuell eller så överarbetar jag den. Inte sällan blir den mer en rumslig installation och så komplicerad att jag inte ids försöka dra ned den till arket.

Just nu bearbetar jag en bild av en människor som simmar i ett rum med teakmöbler. Vattnet är djupt men möblerna står endast ankeldjupt i det strömmande vattnet. En kvinna håller en annan kvinna i håret med ena handen och håller den andra handen  mot strupen. Hon är just på väg att skära halsen av henne? Eller så har hon just lyft huvudet ur vattnet. 

Om jag nu skulle sätta pennan mot det vita pappret och försökte skapa en bild av detta scenario skulle jag förmodligen misslyckas vid både första och andra försöket. Det är svårt att gestalta precisa idéer och det är i dessa skeden det är viktigt att fortsätta försöka om man tycker det är viktigt att vara korrekt. Annars hamnar man i en situation där man får acceptera en efterhandskonstruktion. Hela tiden tar man som bildskapare beslut om hur mycket information (detaljer) som behövs för att återskapa idén/tanken. För mycket information  kan förstöra bildens mening och budskap. Det är just denna balansgång som är lockelsen i att skapa bilder. Ska jag våga mig på att fånga denna tankelinje? :)

Svart~vitt

Här är silkscreenramen monterad, strax ska färgen hällas ut och tryckningen påbörjas. Upplagan blev 50 ex, av fyra olika teckningar. Det var hur roligt som helst att vara med i processen. Nu sitter jag och övar på att signera bilderna. Kråkfötterna får ju gärna vara likadana på alla 200 bilder som det faktiskt handlar om. Jag befinner mig i ett glädjerus, det är så himla kul att testa idéer och se dem förverkligas!

Rutar in helgen med en bok

I helgen ska jag läsa den efterlängtade serieboken Frances av Joanna Hellgren. Vad läser du just nu?

Nya Sheriffen i stan

Nu har den kommit, en kulturtidskrift som lägger allt krut på Sverigefinsk – finlandssvensk kultur – På två språk. Snygg och saklig, nära på snäv då de går in på innehåll och personbeskrivningar.

När jag tummar i den och läser artiklarna så känner jag igen mig i varje enskilt fall. De belyser rotlöshet, kulturförvirring och dubbellivet det innebär att vara född i Sverige men leva i en annan kultur, en finsk familj. Att vara något annat än Svenne. Leva, prata, sjunga, leka, återvända… med stolthet eller skam. En smula enformigt kändes det då tidningen är så homogent uppbyggd. Efter fyra intervjuer ger jag upp och tänker: jag läser vidare senare. För den måste ju ha potential?

Detta första nummer handlar mångt och mycket om det Sverigefinska musikundren: Markus Krunegård, Frida Hyvönen, Anna Järvinen, Anna Maria Espinosa med flera lyfts fram. De är ju alla intressanta och bra. Personerna de tar fram och den kultur de pekar på är aktuell, bra och intressant, men speciellt djupt hinner det inte riktigt bli. Hoppas Sheriffi inte faller för sitt särintresse likt en autist som sysslar bara med en enda sak och stöter bort de som hellre leker med innehållet istället för omslaget. 

Det har blomstrat till lite då och då bland tidskrifterna där de senare faller på de egna begreppen. Låt detta första nummer vara en programförklaring men låt det nu handla om kultur, ge den frihet att finnas förutsättningslöst och otvunget. Chefredaktören Sanna Posti Sjöman skrev: Vi skriver om det vi vill skriva om. Om det du vill läsa om. Det låter kaxigt och bra i mina öron. Hepp, jag läser gärna om kultur *shoot*, det blir nog bra det där.

PaljettenQ goes real

Nu när jag har lite tid över ska jag ”förverkliga” några av mina bloggteckningar. De ska tryckas i silkscreen på fint naturvitt papper.

Det var inte lätt att välja ut vilka bilder jag skulle ta, för när jag kollade i mappen med mina bloggteckningar så upptäckte jag att det var rätt många.  Jag tog hjälp av mina kollegor, som faktisk inte vet att jag bloggar, att välja ut dessa fyra bland originalen. Jag ska senare leta reda på var i bloggen de finns och vad inläggen har handlat om, det ger kanske inspiration till eventuella titlar. De kommer inte att stå ”PaljettenQ” på bilderna… upplagan signeras senare av mig med mitt riktiga namn. Har jag valt rätt bilder? Vet inte, men roligt ska det bli att ställa sig vid tryckbädden och jobba igen, det var tio år sedan sist jag gjorde silkscreen.